måndag 30 januari 2012

Barnens glömda röster

Rebecca Lennartsson, docent i etnologi och verksam vid Stockholms Stadsmuseum, skriver i dag en intressant artikel - under strecket i Svenska Dagbladet. "Barnens perspektiv har länge saknats när historien om svensk barnavård skrivits."

Lennartsson har bidragit med forskning till utställningen "Hitta hem" som visas i Stockholms Stadsmuseum fram till och med den 15 april. Senare ska den vandra runt i landet. "Materialet är sporadiskt sparat; från några institutioner finns enstaka handlingar, medan andra har efterlämnat mycket omfattande arkiv. Det mesta är kommet ur vuxenvärldens händer. Barnen är mätta, vägda, utredda, bedömda."

Den vanvårdsutredning som jag ledde beskrev, med hjälp av över niohundra intervjuer och arkivhandlingar från intervjupersonerna, mycket mörka sidor av barnhemstillvaron och placeringarna i fosterhem. Men de mörka sidorna saknas nästan helt i barnhemmens arkiv, skriver Lennartsson. "Pennalism, kränkningar och övergrepp - utöver lagenligt utförd aga och korrektion, som framstår nog så skändlig - journalförs inte och syns aldrig på bild".

Det material som "Vanvårdsutredningen" samlat in stöder Lennartssons iakttagelser. Men utredningen handlar också om fosterhemmen, ibland isolerade hem, ofta på landsbygden, ibland psykiskt störda fosterföräldrar, med utlämnade ensamma fosterbarn som isolerades från andra, utnyttjades i hårt arbete, misshandlades, utsattes för sexuella övergrepp och var övergivna av ett samhälle som inte fullgjorde sin uppföljning och tillsyn. Socialtjänstens naiva hållning till uppföljning och kontroll var en av flera faktorer som möjliggjorde övergreppen på oskyddade barn. En annan viktig faktor var att många såg, men teg.

I Lennartssons artikel beskrivs Sven Peterssons öde. I hans fall, liksom i många andras, räckte det med att en av föräldrarna blev sjuk för att han skulle placeras i barnhem.

Lennartsson nämner antologin "Det är ju inte jag som gjort fel" (Liv i Sverige, 2008) där människor med erfarenheter från samhällets barnavård beskriver sin verklighet. Flera av Vanvårdsutredningens intervjuade har senare skrivit gripande berättelser från sin barn- och ungdomstid. Det finns snart tio böcker av det slaget i min bokhylla. Sakta sprids medvetenheten om samhällets svek mot de samhällsvårdade barnen. Kanske ökar också medvetenheten om riskerna i samhällsvården och behovet av säkra rutiner för uppföljning och tillsyn.

Lennartssons artikel avslutas med frågan: Vad kan vi lära oss....? "Kanske bara att barnens upplevelser av omhändertaganden och placeringar hänger mer på enskilda människor som är satta att ta hand om barnen, än på de lagar och förordningar som reglerar verksamheten. 'Det är tack vare tanten i trappuppgången med bullar och mjölk som vi har överlevt.'"

Det är så sant som det är sagt!

Tystnadens kultur drabbar barnen

Tystnaden är total under tiden man jobbar - men efter pensioneringen talar socialtjänstens handläggare ut om det de känt till. Risken att förlora jobbet är antagligen det som avhåller. För barnens skull behövs civilkurage. Jag fick flera vittnesbörd om tystnadens kultur - inte bara i privata rekryteringsföretag utan också i kommunernas socialtjänst under min tid som utredare av vanvården. Det här Ekoinslaget är ett exempel på villkoren bland dem som rekryterar familjehem.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4934043

tisdag 17 januari 2012

Lagförslag om ekonomisk ersättning till vanvårdade i september 2012

I februari 2011 presenterade Upprättelseutredningen förslaget om ekonomisk ersättning till de vanvårdade inom social barnavård (fosterhem och institutioner). Regeringen hade för avsikt att bereda frågorna skyndsamt sa man vid presskonferensen.

I dag kom besked (i regeringens lista på planerade propositioner) att lagförslaget kommer att läggas fram i september 2012. Det innebär att det kan dröja två år mellan förslaget från Upprättelseutredningen och beslutet i riksdagen. Sedan ska också en myndighet byggas upp för att ta hand om flera tusen ansökningar.

Arbetet i Vanvårdsutredningen har visat mig hur stor skillnad det finns mellan olika personers uppfattning om vad begreppet skyndsamt står för.

tisdag 10 januari 2012

Nytt år - nytt uppdrag

De första arbetsdagarna på det nya året har jag ägnat mig åt att skriva säljbrev. Efter 37 år i offentlig tjänst känns det rätt ovant att formulera vad man tror hugade spekulanter kan ha för nytta av mig. Jag har ju sällan behövt söka jobb. De har liksom ramlat på mig under ett långt arbetsliv. Så det är nyttigt, att inte ha en fulltecknad kalender, att försöka formulera vad man kan bidra med, att uppleva känslan av att hoppa ut i konsultvärlden.

Men innan alla trettio säljmail gått iväg ringde en presumtiv arbetsgivare/kund,  beskrev vad saken gällde och frågade om jag var intresserad av fortsatta samtal. Vad säger man när man blir glatt överraskad av att få ett erbjudande så snabbt? Jo tack, jag är intresserad, men lite försiktigt avmätt förstås för att inte avslöja hur glad jag blev. Det ska ju ändå bli en förhandling om villkoren...