torsdag 29 september 2011

Slutrapport från Vanvårdsutredningen

Sen kväll. Trött efter en intensiv dag. Slutrapporten överlämnad till regeringen efter mer än fem års arbete. Här finns en länk till webbsändningen från presskonferensen. http://www.regeringen.se/sb/d/15076/a/176584

En och en halv timme till överlämnande

Lunch med Vanvårdsutredningen inför överlämnandet av slutrapporten till Maria Larsson.

onsdag 28 september 2011

En historisk vändning - ersättning till de vanvårdade

För en kort stund sedan kom TT med meddelandet att de som vanvårdats inom den sociala barnavården ska få en ekonomisk ersättning om 250 tkr.

Jag är glad i kväll att denna mörka historia kan få en anständig avslutning, att Sverige som land visar allvaret i ursäkten till de vanvårdade och understryker det med en symbolisk ersättning.

I morgon presenterar jag slutrapporten från Vanvårdsutredningen. Att vara statlig utredare är ibland som att åka berg- och dalbana.

tisdag 27 september 2011

Leveransen paketerad

På bilden syns lådorna med mer än 900 brev och rapporter.

Vi kommer att ge varje person som intervjuats i Vanvårdsutredningen ett exemplar av slutrapporten. Det är som ett tack för att de genom sina berättelser bidragit till att avslöja en mörk verklighet i det svenska samhället.

Förhoppningsvis ska deras berättelser bidra till att säkerheten för dagens samhällsvårdade barn förbättras.

På torsdag 29/9 presenteras rapporten vid en presskonferens som börjar kl. 14.30 i Rosenbad och direktsänds på webben.

torsdag 22 september 2011

Även staten kan ibland behöva säga förlåt

Så skrev Mårten Schultz i en tänkvärd artikel i DN igår. Den finns här: http://www.dn.se/nyheter/aven-staten-kan-ibland-behova-saga-forlat.

När vi skrev Vanvårdsutredningens delrapport "Vanvård i social barnavård under 1900-talet", SOU 2009:99, diskuterade vi om stater, myndigheter, kommuner säger förlåt eller ber om ursäkt. Vi tog råd av språkgranskare och kom slutligen fram till att en stat eller kommun ber medborgarna om ursäkt.

Nu är det så att det finns vedertagna processer, bland annat inom FN:systemets ramar, för hur en gottgörelse- eller upprättelseprocess brukar gå till. De har oftast använts efter sanningkommissioner som granskat förhållandena i inbördeskrig. Men det finns också andra exempel från Norge, Irland och Australien. Den australiensiska utredningen som granskade hur aboriginska barn omhändertagits och placerats i barnhem och fosterhem i vita familjer föreslog i sin rapport "Bringing them home" ett system för gottgörelse. De byggde på "the van Boven Principles", som var en guide för omfattningen av en gottgörelse.

En gottgörelse, eller upprättelse ska innehålla följande steg:
1. erkännande och ursäkt
2. garantier för att något inte ska upprepas
3. åtgärder för rehabilitering av offren
4. ekonomisk ersättning

I Vanvårdsutredning beskrev vi den här processen (SOU 2009:99, s.92.) Utredningen var av sina direktiv från regeringen förhindrad att lägga förslag om ersättning till offren, men den uppgiften tilldelades omedelbart Upprättelseutredningen som tillsattes som en direkt följd av vår rapport. Sedan har Kerstin Wigzell, som ledde Upprättelseutredningen, lämnat förslag om detta.

Torsdagen den 29 september kl. 14.30 inleds en presskonferens i Rosenbad där jag presenterar slutrapporten från Vanvårdsutredningen. Efter fem års utredande, intervuer med offer, studier av arkivmaterial och otaliga möten med berörda inom organisationer och myndigheter avslutas nu arbetet.

Det första steget i en upprättelseprocess togs egentligen när regeringen tillsatte Vanvårdsutredningen, fortsättningen kom när Upprättelseutredningen gavs uppdraget att ta fram förslag till olika åtgärder för upprättelse av de människor som utsattes för vanvård och övergrepp i samhällets vård. Nu väntar offren och Sverige på att regeringen ska tillkännage när ceremonin med ursäkt från landets högsta ledning ska hållas och om det blir någon symbolisk ersättning till offren för att understryka att det var samhället som gjorde fel, som inte skyddade dem som barn.

Jag hoppas för offrens del att vårt land lever upp till principer om humanitet och medmänsklighet och fullföljer en upprättelseprocess.





måndag 12 september 2011

En historisk dag?

I dag fick jag uppleva något som jag inte varit med om under alla mina år som tjänsteman i politiskt styrda organisationer.

Regeringen presenterade ett förslag i lördags som innebar ett nej till delar av den upprättelseprocess med erkännande, ursäktsceremoni och symbolisk ekonomisk ersättning till de vanvårdade i den sociala barnavården som Kerstin Wigzell föreslog i början av detta år. Det skulle hamna i medieskugga från 11 september, trodde jag.

Men reaktionerna på regeringens förslag blev omfattande. Denna marginaliserade grupp med svaga röster i opinionen hade fler vänner än vad regeringen hade förutsett. Media, politiker och föreningar lyckades på mindre än två dagar få regeringen att meddela att den bjuder in oppositionen till samtal om hur en ekonomisk kompensation ska utformas. Jag vill gratulera alla vanvårdade till denna delseger.

Som ansvarig utredare för Vanvårdsutredningen har jag i alla kontakter med uppdragsgivarna understrukit att detta inte är en partipolitisk fråga. Ska ett land, stat och kommun, be sina medborgare om ursäkt för vad de utsattes för i barndomen är det en gemensam angelägenhet. Vanvården skedde i samhällets regi, av personer som fått ett uppdrag eller anställts av kommunerna. Det skrev jag redan i delrapporten. (SOU 2009:99) För att understryka allvaret bör ursäkten till de vanvårdade ges från rikets högsta ledning. Om allt detta står också att läsa i Kerstin Wigzells utmärkta utredning.

I försöken att motivera sitt avslag påstår regeringen att förslaget från Upprättelseutredningen inte skulle vara rättssäkert.  Det sker trots att justitiekanslern tillsammans med många tunga remissinstanser tillstyrkt utredningens förslag. Det imponerar inte. Det luktar illa.

Okänsliga besked till de vanvårdade

När jag startade utredningsarbetet för fem år sedan var en av de viktigaste uppgifterna att göra allt för att intervjupersonernas säkerhet skulle vara god. Erfarenheterna internationellt, särskilt från Norge, talade för att det behövdes hög tillgänglighet på telefon och en möjlighet till stödsamtal efter intervjun. Därför erbjöd vi varje intervjuad åtta stödsamtal hos en legitimerad psykoterapeut. Syftet var att bearbeta de minnen av övergrepp som aktiverades till följd av intervjuerna.

Den här planeringen hade sin grund i våra direktiv från regeringen och i rekommendationer från både norska utredare och den svenska Socialstyrelsen. Sedan dess har vår erfarenhet visat att förutom intervjuerna tenderar uppmärksamhet i media och läsningen av det egna arkivmaterialet från socialtjänsten aktivera minnen och få människor att må dåligt. Om allt detta skrev vi redan i vår första delrapport till regeringen.



Döm om min förvåning när regeringen väljer att under en lördag i media meddela beskedet att upprättelseprocessen inte ska innehålla alla de steg som Kerstin Wigzell rekommenderade i sin rapport från Upprättelseutredningen. Den symboliska ersättningen för att samhället svek de vanvårdade barnen skulle inte ges ut.

I dag har jag blivit intervjuad av flera media inklusive TT. Jag håller en mycket återhållsam linje när det gäller vad slutrapporten ska innehålla. Men på frågan om säkerheten för dem som vi intervjuat sa jag följande till TT:

TT den 12 september 2011, 13.57

Göran Johansson, som är regeringens utredare av vanvården av fosterbarnen, är kritisk till att regeringen valt att gå ut till medierna och berätta att det inte blir någon ersättning till fosterbarnen.

Inte minst finns risken att det leder till en psykisk kris hos många.

Hela förarbetet till vanvårdsutredningen var en diskussion om säkerheten. Vad händer med människor som berättar om vad de varit med om kanske för första gången i sitt liv? Jo, man aktiverar gamla minnen. Det är en i sig en riskabel verksamhet vi har bedrivit i fem års tid, säger Göran Johansson.

Utredningen ska om några veckor presentera sitt slutbetänkande som bygger på intervjuer med 866 personer. De äldsta är födda på 1920-talet och de yngsta på 1980-talet.

Han konstaterar att utredningen inte haft några begränsningar annat än att de brott utredningen kartlagt ska ha varit preskriberade och att bara myndiga personer intervjuas.

Vanvårdsutredningens delbetänkande från 2010 fick barn- och äldreminister Maria Larsson att låta utreda hur staten ska kompensera dem som vanvårdats i fosterhem.

söndag 11 september 2011

Beskedet till de vanvårdade

Regeringen valde att igår tillkännage sitt beslut att vägra de som vanvårdats i fosterhem och institutioner i samhällets regi ersättning. Upprättelseutredningen hade föreslagit 250 000 kr till alla som utsatts för övergrepp eller allvarlig försummelse.

Den utredning som jag leder, Vanvårdsutredningen (S 2006:05), hade tidigare presenterat en mycket mörk bild av övergrepp och försummelse som dessa personer vittnat om. Regeringen konstaterade då att 404 intervjuer räcker för att bekräfta att det förekommit vanvård. Den tillsatte omgående Upprättelseutredningen som föreslog en ursäkt från samhället vid en ceremoni och en symbolisk ersättning till de drabbade.

Under fem års tid har Vanvårdsutredningen arbetat. Till skillnad från flera andra länder har vår utredning arbetat i ett politiskt vakum. Vi har inte känt till vare sig denna regerings eller tidigare regerings uppfattning i fråga om upprättelse och ersättning.

Vi har djupintervjuat över niohundra personer och haft kontakt med cirka tvåtusen. Den 29 september kommer vi att presentera vår slutrapport. Den kommer att tala för sig själv och visa en svart historia av övergrepp och försummelse. Den äldsta intervjuade placerades 1922 och den yngsta intervjupersonens placering upphörde 2003. Flera personer kommer till tals i berättelser som vi återger i rapporten. I samband med att rapporten blir offentlig kommer jag också att ge min kommentar till utredningsarbetet och upprättelseprocessen för de drabbade.

Tyvärr fick de drabbade ta emot regeringens negativa besked via media på lördagen den 10 september. Dagen före 11 september. Men jag kan idag ändå konstatera att "nyheten" inte helt begravts i minnesartiklarna från terrordåden i USA.