En oförberedd regering har upptäckt krisen i sociala barnavården

I ett samtal med bland andra barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér i Gomorron Sverige avslöjas hur oförberedd den S-ledda regeringen är på frågan om krisen i socialtjänsten och främst den sociala barnavården. Tyvärr har andra frågor prioriterats under lång tid av S och andra partier. De mest utsatta barnen har ingen röst i en cynisk politik för att i val vinna medelklassen. Nu ska "samordnaren" som förra regeringen utsåg "prata med kommunerna". Men vad vill regeringen i frågan??

Den förra regeringen gillade samordnare som skulle prata med kommunerna när den inte ville störa den "heliga" kommunala självstyrelsen. Förutom samordnare för sociala barnavården tillsattes bland annat en hemlöshetssamordnare. Men vad kom ut av detta, en rapport, hyggligt redigerad, lite annorlunda än en SOU. Men praktiken lokalt, påverkades den? Knappast.

I Vanvårdsutredningen visade jag bland annat att det var just kommunerna som hade övergivit barnen. Genom dålig uppföljning, bristfällig tillsyn och intresset att mer skydda sig själva och sitt rykte möjliggjorde kommunerna övergrepp och försummelse. Nu hänvisar en minister (för vilken gång i ordningen?) till kommunerna och deras ansvar. Ansvaret har varit kommunalt i många generationer. Kommunernas företrädare lovade vid upprättelseceremonin för de vanvårdade att göra "allt vad som står i vår makt" för att detta inte ska upprepas. Det har gått tre år sedan dess och många har glömt eller inte ens uppmärksammat löftet.

Det behövs något annat från regeringen än en naiv tro på kommunernas goda vilja. Men regeringen står tomhänt i frågan. Alla som är hyggligt insatta ser det. Men är det ännu värre? Socialtjänsten har sällan stått på dagordningen nationellt. Är regeringens brist på analys och handlingskraft ett uttryck för ett genuint ointresse att påverka strukturer och prioriteringar som skulle förbättra situationen? Det rör ju samhällets mest utsatta och försvarslösa barn som inte har några starka röster. De får sällan uppmärksamhet, annat än av enstaka larmrapporter i media. Så har det varit historiskt, så verkar det vara idag. Så var det också i årets valrörelse.

Här finns länken till samtalet:

http://www.svtplay.se/klipp/2493950/anmalningar-om-utsatta-barn-slarvas-bort 

1980-årsgränsen för ersättning från Upprättelsemyndigheten

Läs gärna om det ofattbara beslutet att undanhålla vanvårdade efter 1980 ersättning. Drevs igenom av förra regeringen med hjälp av en inkompetent och ointresserad opposition. Vad gör nu den opposition som blivit regering efter valet?

Jag har bloggat flera gånger tidigare om den här frågan. Sök dig tillbaka i bloggarkivet om du blir intresserad. Här nedan finns också länken till artikeln som jag rekommenderar till läsning. Det är en av rätt många personer som förnekats ersättning från samhället.

http://www.socialpolitik.com/askungen-smaland/

Regeringsförklaringen, ett halmstrå för socialtjänsten?

Frågor om samhällets mest utsatta får sällan utrymme i valrörelser. Årets var inget undantag. Nu finns det en regeringsförklaring och politiken för de kommande åren ska formas av kompromisser i riksdagen. Kollegan Åke Svenson har skrivit ett tänkvärt inlägg på STQMs blogg http://www.stqm.com/regeringsforklaringen-ett-halmstra-socialtjansten/ Han kommenterar bland annat hur socialministerposten tidigare var en viktig post i många regeringar, inte minst socialdemokratiska.
"Länge var socialministern en av de tyngsta i en regering. De ledande socialdemokraterna Gustav Möller, Gunnar Sträng, Torsten Nilsson och Sven Aspling var socialministrar från 1930- till 1970-talet. I senare decenniers regeringar har bl.a. Gabriel Romanus, Karin Söder, Sten Andersson, Bengt Westerberg, Ingela Thalén och Margot Wallström – tunga politiker i sina partier – haft rollen. Men i den nya regeringen finns ingen socialminister! En regering utan socialpolitik behöver kanske heller inte en socialminister?"

Nu kanske inte benämningen på ministerposterna är det viktigaste, men historielösheten och den faktiska degraderingen av frågorna, i valrörelsen och den därpå följande praktiken skrämmer mig.

Svenson pekar också på att socialtjänstlagen bygger på direktiv och en samhällsanalys som gjordes för snart femtio år sedan. Socialtjänsten styrs fortfarande i stor utsträckning av myndighetsutövande liksom i den gamla fattigvården, trots att det under de senaste femton åren skett en utveckling mot mer kunskapsbaserade insatser.

Frågan ställs till slut; vågar den nya regeringen ta sig an en ny socialtjänstreform?

Social barnavård i kris - och det politiska ointresset

I dag har mitt blogginlägg om social barnavård i kris och ointresset bland ledande politiker i valrörelsen lagts ut på STQMs hemsida. Du kan läsa det här: http://www.stqm.com/social-barnavard-kris/

De som vanvårdats, tystnaden och ointresset från ansvariga politiker

I dag läste jag en gripande berättelse i den här bloggen av Britt Inger Lundqvist. http://cabam-cabam.blogspot.se/2014/05/ersattningsnamden-ger-och.html Den kändes igen från många berättelser som jag lyssnat till eller läst bland Vanvårdsutredningens mer är niohundra intervjureferat. Den illustrerar också regeringens bristfälliga proposition där man valde att se bort från Vanvårdsutredningens och Upprättelseutredningens förslag utan att ens kommentera dem. Exemplet i Britt Ingers artikel är också en makaber illustration till bristen på barnperspektiv i propositionen, och som följd av denna, Ersättningsnämndens beslut.

Berättelsen illustrerar också gränsen mellan s.k. frivilliga och tvångsmässiga ingripanden. För barnet får frivillighet eller tvång samma konsekvens. Det placeras i ett annat hem eller en institution. För barnavårdsnämnden var också ansvaret detsamma. Hemmet skulle kontrolleras och följas upp. Samhällets svek då fick grymma konsekvenser för barnet. Det var också samhällets svek som motiverade förslaget om ersättning till dem som vanvårdades som barn. Man besökte inte, man såg inte, man trodde inte. De orden använde talmannen  i sitt tal vid upprättelseceremonin i Stockholms stadshus 2011. Då lovade också samtliga samhällsrepresentanter "att göra allt i vår makt för att detta inte ska upprepas".

Den 13 november förra året skrev åttio personer, utredare, professorer, forskare, psykologer och läkare ett brev till barn- och äldreminister Maria Larsson. Samma brev skickades till riksdagens socialutskott. Brevet  visade hur regeringen mörkat både Vanvårdsutredningens och Upprättelseutredningens underlag, skrivit en proposition som i stället, ytligt och utan vetenskaplig grund bl.a. när det gäller synen på barn i olika decennier och snävat in skälen till ersättning från den nu arbetande Ersättningsnämnden. Brevet reder ut vad som gäller och uppmanar barn- och äldreministern liksom socialutskottet att agera för en ändring. 

Brevet finns här: https://dl.dropboxusercontent.com/u/23530561/Skrivelse%20till%20socialutskottet%20och%20barn-%20och%20äldre%20minister%20Maria%20Larsson%20om%20ersättningarna%20till%20de%20vanvårdade.pdf

Efter brevet har tystnaden närmast varit monumental. Utsatta barns hjälplöshet har aldrig varit något man går till val på i Sverige. Det gäller också i år. Antihumanismen breder ut sig. Riksdag och regering tittar helst bort och oppositionen är inte intresserad. Det finns enstaka undantag bland riksdagens ledamöter, men som helhet är tystnaden pinsam.

Snart fem år sedan Australiens premiärminister bad de vanvårdade om ursäkt

2009 bad den Australiens premiärminister Kevin Rudd de numera vuxna kvinnor och män som vanvårdades i institutioner och fosterhem om ursäkt. Han höll ett tal som jag anser vara ett av de absolut bästa tal jag lyssnat till. Talet och ceremonin blev också en förebild för planeringen av den svenska upprättelseceremonin som hölls i Stockholms stadshus i november 2011. Riksdagens talman Per Westerberg höll då ett mycket gripande tal där det svenska samhället bad om ursäkt för övergrepp och försummelse.

Men det fanns en stor och uppmärksammad, skillnad mellan Australien och Sverige. Regeringens främste representant, statsministern Fredrik Reinfeldt, bemödade sig inte ens om att närvara. I och för sig konsekvent, eftersom han från början var emot att de som i samhällsvården hade utsatts för övergrepp och försummelse skulle få en ursäkt.

Kevin Rudds tal kan stå som förebild för hur en nation på ett värdigt sätt ber sina medborgare om ursäkt. Det hålls av en premiärminister som tar ansvar för hela landet och även dess mörka historia.

Vanvårdsutredning på Nordirland

Nu startar en vanvårdsutredning på Nordirland. Det är många länder och organisationer som behöver rannsaka sin historia. Jag är glad att jag fått förmånen att lyfta fram utsatta röster från förr som ingen tidigare lyssnat på. Jag är också övertygad om att flera länder kommer att tvingas följa efter. Men först krävs ofta ett journalistiskt reportage av hög klass, för ingen utredning har startats till följd av att myndigheterna tagit initiativet. Först när det till följd av mediastorm blev politiskt nödvändigt kom granskningarna igång, i Sverige och utomlands.

Berättelserna från den svenska Vanvårdsutredningen påminner om dem från Norge, Irland, Wales, Australien, Kanada och nu det man kan läsa inför den Nordirländska utredningen.

Här finns en länk till Belfast Telegraphs artikel

http://www.belfasttelegraph.co.uk/news/local-national/northern-ireland/child-abuse-inquiry-finally-victims-get-the-hearing-they-deserve-29913474.html?fb_action_ids=10202104830655864&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%5B346162932188165%5D&action_type_map=%5B%22og.recommends%22%5D&action_ref_map=%5B%5D