Felet ligger i regeringens proposition

I dag finns en artikel på DN-debatt skriven av två historiker, min medarbetare i Vanvårdsutredningen Johanna Sköld och professorn vid Linköpings universitet Bengt Sandin. Artikeln belyser orimliga beslut som tagits av Ersättningsnämnden. Nämnden hänvisar till att en del bestraffningar ansågs normala för den tid då de utdelades. "Det som Socialstyrelsen förbjöd 1948, blir plötsligt år 2012 i regeringens proposition betraktat som normala fysiska tillrättavisningar. Lagstiftaren kräver att Ersättningsnämnden ska ta hänsyn till hur barn i allmänhet hade det utan att veta vad som var allmänt förekommande snarare än att ta hänsyn till de krav som ställdes på vården av omhändertagna barn i samtiden." De båda forskarna visar hur okunnigt och ovetenskapligt Ersättningsnämndens resonemang är. Länk till artikeln på DN-debatt: http://www.dn.se/debatt/vanvardade-nekas-pengar-trots-forbjuden-bestraffning/

Problemet som forskarna beskriver uppstod innan Ersättningsnämnden började arbeta. Det har sitt ursprung i regeringens proposition. Alla känner till hur regeringen först sa nej till ersättning och sedan under hotet från en riksdagmajoritet inom en vecka ändrade uppfattning. Men få vet om att regeringen helt bortsåg från Vanvårdsutredningens slutrapport när propositionen om Ersättningsnämnden senare skrevs.

Propositionen kom nästan ett år efter Vanvårdsutredningens slutrapport men nämner inte med ett ord att utredningen på flera punkter hade en helt annan uppfattning. (Rapporten kan laddas ner här: http://www.regeringen.se/sb/d/14017/a/176670 ) Jag har aldrig under min tid som utredare varit med om ett så uppenbart sätt att mörka en avvikande uppfattning. Tvärtom brukar regeringen citera kritiken och sedan i text motivera sin egen uppfattning, men inte denna gång.

Med hjälp av en i frågan okunnig och passiv opposition fattade sedan riksdagen beslut enligt den proposition som vi nu ser effekterna av.

Förutom det okunniga resonemanget om "normala bestraffningar" som avhandlas i DN-debattartikeln i dag finns det andra allvarliga invändningar mot propositionen som borde ha blivit föremål för behandling i riksdagen. Det gäller den omotiverade 1980-årsgränsen för ersättning, de så kallade privatplaceringarna, som stod under samhällets tillsyn och frågan om de finska krigsbarnens placeringar i fosterhem och institutioner som också barnavårdsnämnderna hade tillsyn över. I dessa frågor hade Vanvårdsutredningen i sin slutrapport klara rekommendationer till regeringen, som den valde att utan att nämna dem i propositionen, helt bortse från.

Jag har tidigare kommenterat frågan om 1980-årsgränsen i ett blogginlägg från den 9 februari i år. Länk: http://goranjohansson.blogspot.se/search?updated-max=2013-04-12T15:27:00%2B02:00&max-results=7

Om inte riksdagen tar initiativ till en ändring i de frågor som regeringen negligerat eller okunnigt och utan vetenskaplig grund behandlat i propositionen kommer de att förfölja och besudla upprättelseprocessen under hela den tid som Ersättningsnämnden arbetar.