måndag 28 oktober 2013

Felet ligger i regeringens proposition

I dag finns en artikel på DN-debatt skriven av två historiker, min medarbetare i Vanvårdsutredningen Johanna Sköld och professorn vid Linköpings universitet Bengt Sandin. Artikeln belyser orimliga beslut som tagits av Ersättningsnämnden. Nämnden hänvisar till att en del bestraffningar ansågs normala för den tid då de utdelades. "Det som Socialstyrelsen förbjöd 1948, blir plötsligt år 2012 i regeringens proposition betraktat som normala fysiska tillrättavisningar. Lagstiftaren kräver att Ersättningsnämnden ska ta hänsyn till hur barn i allmänhet hade det utan att veta vad som var allmänt förekommande snarare än att ta hänsyn till de krav som ställdes på vården av omhändertagna barn i samtiden." De båda forskarna visar hur okunnigt och ovetenskapligt Ersättningsnämndens resonemang är. Länk till artikeln på DN-debatt: http://www.dn.se/debatt/vanvardade-nekas-pengar-trots-forbjuden-bestraffning/

Problemet som forskarna beskriver uppstod innan Ersättningsnämnden började arbeta. Det har sitt ursprung i regeringens proposition. Alla känner till hur regeringen först sa nej till ersättning och sedan under hotet från en riksdagmajoritet inom en vecka ändrade uppfattning. Men få vet om att regeringen helt bortsåg från Vanvårdsutredningens slutrapport när propositionen om Ersättningsnämnden senare skrevs.

Propositionen kom nästan ett år efter Vanvårdsutredningens slutrapport men nämner inte med ett ord att utredningen på flera punkter hade en helt annan uppfattning. (Rapporten kan laddas ner här: http://www.regeringen.se/sb/d/14017/a/176670 ) Jag har aldrig under min tid som utredare varit med om ett så uppenbart sätt att mörka en avvikande uppfattning. Tvärtom brukar regeringen citera kritiken och sedan i text motivera sin egen uppfattning, men inte denna gång.

Med hjälp av en i frågan okunnig och passiv opposition fattade sedan riksdagen beslut enligt den proposition som vi nu ser effekterna av.

Förutom det okunniga resonemanget om "normala bestraffningar" som avhandlas i DN-debattartikeln i dag finns det andra allvarliga invändningar mot propositionen som borde ha blivit föremål för behandling i riksdagen. Det gäller den omotiverade 1980-årsgränsen för ersättning, de så kallade privatplaceringarna, som stod under samhällets tillsyn och frågan om de finska krigsbarnens placeringar i fosterhem och institutioner som också barnavårdsnämnderna hade tillsyn över. I dessa frågor hade Vanvårdsutredningen i sin slutrapport klara rekommendationer till regeringen, som den valde att utan att nämna dem i propositionen, helt bortse från.

Jag har tidigare kommenterat frågan om 1980-årsgränsen i ett blogginlägg från den 9 februari i år. Länk: http://goranjohansson.blogspot.se/search?updated-max=2013-04-12T15:27:00%2B02:00&max-results=7

Om inte riksdagen tar initiativ till en ändring i de frågor som regeringen negligerat eller okunnigt och utan vetenskaplig grund behandlat i propositionen kommer de att förfölja och besudla upprättelseprocessen under hela den tid som Ersättningsnämnden arbetar.




11 kommentarer:

  1. Äntligen Göran, det finns flera fel i det här o det vet du det är väl själve den om det inte ska gå att vända den här skutan eller...länkar din blogg i min.

    SvaraRadera
  2. Vid möte med Håkan Ceder inför tillsättandet av ersättningsnämnden, så var svaren på uppenbara frågor rätt krystade ( inom min syn på det hela)
    var det mesta förbestämt hur det skulle se ut.
    Varför tro? Jo det hela bottnar med all säkerhet i att man fick återta frågan
    om upprättelse och ersättningar från att först nekat detta, vilket var till
    allas förvåning.
    Sedan efter uppenbar frustation återupptogs ärendet och de med snabbt
    beslut om upprättelse i form av ofentligt uttalande som dock inte verkställdes av Stadsministern som borde ha utfört detta. Detta visade också på den oenighet som framstod i frågan. Men alla partierna utom
    SD var eniga i slutbeslutet när det föredrogs, jag var själv på plats och hörde inläggen som förekom.
    Dock är jag säker på att hade vi föreningar kunnat enats lite bättre så hade
    vi säkert fått ett annat resultat.

    SvaraRadera
  3. Tack Göran för att du bryr dig om oss.

    Anmärkningsvärt är att inte ersättningsnämnden satt sig in i den gamla Barnavårdslagen. Redan i början på 1900-talet fanns det tydliga regler där man klargjorde att det inte var tillåtet att aga barn.

    De har även avslagit ansökningar som rört privata placeringar trots att placeringar utanför föräldrahemmet som var längre än 8 dagar räknas som fosterhemsplaceringar.

    De flesta som varit på förhandlingarna har farit väldigt illa eftersom nämnden agerat som om det var en regelrätt rättegång, fast där har man ändå ett ombud som för ens talan.

    Dessutom måste väl ändå sökandens utredare sitta jäv, eftersom den personen är betald av ersättningsnämnden och inte står på sökandens sida.

    Trots att det står i propositionen, jag citerar: "Många av dem som berättade för Vanvårdsutredningen om vad de utsattes för under barndomen upplevde detta som påfrestande. Så kommer sannolikt att vara fallet även i fråga om muntliga förhandlingar i nämnden, särskilt som nämnden måste ställa de frågor den finner nödvändiga för att urrda ärendet och bedöma den sökandes trovärdighet. Det är viktigt att den muntliga förhandlingen ges en sådan utformning att den inte blir mer påfrestande för den sökande än vad som är nödvändigt". Det är få av de som tvingats "utstå" en muntlig förhandling som känt sig skonade, tvärtom. De flesta har känt det som om de utsatts för en ren "avrättning". Så onödigt och skoningslöst. Upprättelsekänslan man skulle uppleva är ett minne blott för de som fått avslag.

    SvaraRadera
  4. Tack till er som arbetade i Vanvårdsutredningen och som fortsätter engagera er och ger en vetenskaplig blick i Upprättelsefrågan. Vi som blivit intervjuade i Vanvårdsutredningen bemöttes utifrån vår faktiska situation och fick via utredningen stöd att hantera de minnen som väcktes och kanske också insikt om att livet kunnat bli annorlunda...
    Ersättningsnämnden som arbetar utifrån den senare tillsatta utredningen " Barnen som samhället svek" arbetar också vetenskapligt i den meningen att de följer den lag de har i sitt uppdrag att arbeta efter. Den person som följde med mig till Ersättningsnämnden arbetar som psykolog och hennes spontana kommentar efter mötet var " Det var ett förhör".
    Enligt vanvårdsutredningen var ju ert syfte att lära för framtiden och även att ge upprättelse. Min personliga erfarenhet är att de strukturer som möjliggjorde vanvård glidit över i en individnivå där de gärningsmän som utpekas är döda. Enligt den metod ni använde såddes ett frö till Upprättelse. med ert seriösa engagemang kanske detta frö kan gro...

    SvaraRadera
  5. Äntligen..Har sedan mitt möte med ersättningsnämnden känt det som att jag inte var berättigad till den upprättelse jag blivit lovad. jag var totalt förstörd efter min muntliga förhandling och kände det som om JAG var anklagad för något. 9år av min barndom var jag "omhändertagen av staten" och detta speglade sig lång upp i åren med utanförskap, inte betrodd, massa konstiga rykten med mera. Jag var 30 år när jag fick rätt på mitt liv och kom till insikt att jag var värd något. Detta tog ersättningsnämnden i från mig på de knappa 15 minuter jag var på muntlig förhandling....... Någon hjälp av min handläggare kunde jag inte få, då denna arbetade med ersättningsnämnden. Inte för mig!! Jag beundrar dig Göran att du orkar ta strid för oss.....

    SvaraRadera
  6. I den process som inleddes som personlig upprättelse efter vanvårdsutredningens intervju var för mig det viktigaste att börja försonas med att jag som vuxen inte riktigt orkade efter att barnen blivit vuxna. En inre tomhet och meningslöshet jag inte kunde greppa. Det kunde inte heller de psykologer och andra experter jag betalade dyra terapi timmar hos. Efter mötet med vanvårdsutredningen var det som en tung skuld och skamproblematik började nystas upp. Jag började förstå mig själv när jag läste mina akter och såg ett sammanhang i mitt liv.
    När den senare tillsatta " Upprättelseutredningen" Barnen som samhället svek, menade att det inte gick att juridiskt bevisa att vanvård i barndom ger följder i vuxenlivet upplevde jag det som ett förnekande av det jag tidigare upplevts som upprättelse. Som att åter uppslukas av ett svart intet där min egen verklighet inte räknades utan nu var det expert makt som gällde....

    OM nu forskare och engagerade börjat granska hur vanvårdsutredningen kunde utmynna i en lag som den som nu gäller känns det som om vi kommer upp ur dikeskörningen på banan igen. Låt socialstyrelsen eller andra med vetenskapliga kunskaper granska hur det gått för dem som söker ersättning via ersättnings nämnden i vuxenlivet. Fick de några följder eller inte av vanvård i barndom i samhällets regi?

    SvaraRadera
  7. Kan ingen stoppa ersättningsnämnden innan de gör fler människor illa. Detta är sköra och sårbara människor som inte tål att blir kränkta och svikna igen. De verkar bara vara intresserade av prestation och sin egen duktighet inför lagen och bryr sig inte om människan. Allvarlig art bör bedömas av den utsatte, men nämnden håller i pengarna. Varför? de har fått medel så det räcker för alla och mer kan skjutas till vid behov. För övrigt, vad är det för lag och myndighetsutövning, vars beslut ej är överklagningsbara. Lever vi i en rättstat? Den finns inga andra beslut som inte kan omprövas av högre instans.
    Och förfarandet med de muntliga förhandlingarna, likt en domstol, det är sjukt. Det var aldrig sagt från början, att man skulle utsättas för denna prövning. I blanketten kunde man fylla i om man ville ha förhandling eller ej vilket de flesta av solklara skäl inte kryssade i. Förhandlingarna eller förhören har kommit till för att underlätta för nämdens ledamöter, som är rädda för att inte göra rätt inför lagen. De svaga och svikna bryr de sig inte om. Det är skamligt.

    SvaraRadera
  8. Linköpings universitet har en fin liten artikel " Några minuter med Johanna Sköld" där hon i intervju ger bakgrund till artikeln På DN debatt. Hoppas du kan lägga ut den för vad är viktigare för oss som blivit intervjuade i vanvårdsutredningen än att känna att det i alla fall finns människor som är ärliga och vill synliggöra sanningen när det gäller de sprickor som uppstått och glapp mellan vanvård och vanvård av allvarlig art. Beloppet 250.000 kronor verkar ha fastställts sedan föreningsaktiva och andra trodde att ALLA då skulle få ersättning?

    SvaraRadera
  9. Johanna Sköld har blivit intervjuad på Linköpings universitets hemsida med anledning av artikeln i DN debatt. Här finns länken till intervjun. http://www.liu.se/liu-nytt/arkiv/mn/1.518851?l=sv

    SvaraRadera
  10. Förväntar mig ett hårt slag,eller en tuff batalj med nämnden, när det bli dags för min tur. Som det ser ut idag minska möjligheterna att få ersättning, kanske på grund av att nämnden sakta men säkert drar åt tyglarna.

    SvaraRadera
  11. Som jag förstår det arbetar Ersättningsnämnden med att göra de begränsningar som man tagit fram i utredningen barnen som samhället svek?
    Begränsningar som politiker nu försvarar eftersom erfarenheter från Norge låtit förstå att det skulle vara orättvist med de graderade belopp som flera brukarföreningar faktiskt föreslagit.
    Nuvarande begränsningar om ett enhetligt belopp till " allvarlig art" lämnar många som sökt upprättelse i enlighet med Vanvårdsutredningens intention med att avslag. Upplevs det som lika orättvist som den orättvisa man tidigare hänvisat till då det gällde Norge och graderade belopp?
    Hur gärna jag än vill se en god vilja bakom tillsättningen av Vanvårdsutredningen med Upprättelse till drabbade drabbas jag av dysterhet och svårmod i känslan att det bara handlat om att komma så billigt undan som möjligt. Konsekvenserna för dem som får avslag efter att ha reaktiverat trauman, lyft på locket och släppt fram minnen och känslor av total maktlöshet kan väl i alla fall inte ses som Upprättelse.

    Politikerna som kallat in Ersättningsnämnden kan väl inte fråga om annat än rättsäkerheten om de följer lagen eller inte?

    Hur skall vi gå vidare för att få till ett engagemang från de politiker som varit med och tagit ett rambeslut som så här i efterhand lämnar så många utan den ersättning som ju skulle ses som symbolisk för upprättelse?

    SvaraRadera