måndag 21 mars 2011
Regeringen och Upprättelseutredningen
Nu finns det information om Upprättelseutredningen på regeringens hemsida. Där kan du få svar på frågor om vad som nu händer. Här är länken till socialdepartementets sidor om upprättelseprocessen. http://www.regeringen.se/sb/d/14489/a/162078
lördag 12 mars 2011
Stockholmspolisen, migrationsministern och laglösheten
Min vän Hans Caldaras har skrivit ett inlägg om utvisningen av romska musiker från Sverige. Följ den här länken: http://svtdebatt.se/2011/03/billstroms-forsvar-av-romavvisningarna-ar-etnisk-bortsortering/
Jag kommenterade det på Hans sida på facebook så här. "Bra inlägg Hans. Jag ska göra vad jag kan för att sprida det. Som svensk, anställd av regeringen som särskild utredare och tidigare ledamot i Delegationen för romska frågor kan jag inte annat än skämmas över stockholmspolisens agerande och migrationsministerns försvar för laglösheten."
Jag kommenterade det på Hans sida på facebook så här. "Bra inlägg Hans. Jag ska göra vad jag kan för att sprida det. Som svensk, anställd av regeringen som särskild utredare och tidigare ledamot i Delegationen för romska frågor kan jag inte annat än skämmas över stockholmspolisens agerande och migrationsministerns försvar för laglösheten."
fredag 11 mars 2011
Behovet av upprättelse växer
Anne Skånér skrev i går en artikel på Newsmill under rubriken "Frivilliggrupperna sopar upp efter samhällets misslyckanden att förutse vanvårdsutredningens effekter".
I november 2005 sändes SVT dokumentären Stulen barndom. Den handlade om sex medelålders män som berättade om sin tid på ett av Sveriges alla barnhem. De berättade om systematiska kränkningar, våld och sexuella övergrepp. Det var upptakten till en process som resulterade i att Utredningen om vanvård i den sociala barnavården tillsattes 2006. Utredningen fick i uppdrag att intervjua personer som ansåg sig ha blivit vanvårdade under sin tid i fosterhem och barnhem. Sammanlagt kom 1030 personer att anmäla sig till intervju innan slutdatumet för anmälan den 1 mars 2009.
De sista intervjuerna i utredningen kommer att ske om en dryg månad och slutrapporten från utredningen kommer att lämnas den 30 september. Då har Vanvårdsutredningen hållit på i fem år, en lång tid för svenska utredningar. Men det är ändå bara hälften av den tid som den Irländska motsvarigheten använde.
Vanvårdsutredningen har lämnat två delrapporter, den senaste "Vanvård i social barnavård under 1900-talet" (SOU 2009:99) presenterades i januari 2010. Den ledde till att regeringen tillsatte Upprättelseutredningen, som lämnade sin rapport i februari i år "Barnen som samhället svek - åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården" (SOU 2011:19).
På den månad som gått sedan Upprättelseutredningen presenterades har 500 nya personer hört av sig till Vanvårdsutredningen. Dessutom har många personer ringt till socialdepartementet. Trots informationskampanjer och uppmärksamhet i media har merparten av dessa inte känt till Vanvårdsutredningen och undrar vad som ska hända med dem. Har vi missat tåget? Upprättelseutredningens förslag innebär att om Riksdagen beslutar om ekonomisk ersättning kommer alla att få samma möjlighet att ansöka, oavsett om de intervjuats av Vanvårdsutredningen eller ej. Detsamma gäller den ceremoni och ursäkt som regeringen planerar. Men det är många som i lugn och ro vill ge sin berättelse till personer som på ett professionellt sätt kan ta emot och dokumentera dessa. I klartext; de vill delta i liknande intervjuer som Vanvårdsutredningens, men möjligheten är stängd sedan två år tillbaka.
Ordföranden i Samhällets styvbarn, Anne Skånér, skriver en artikel på Newsmill om upprättelseprocessen. Hon pekar på hur frivilliga organisationer fått ta emot förtvivlade människors behov av att samtala om sina upplevelser. Jag tycker att det arbetet är värt all respekt. I brist på stödjande strukturer inom samhällets hälso- och sjukvård och socialtjänst gör frivilligorganisationerna en viktig och nödvändig insats.
Erfarenheterna från de norska utredningarna om vanvård, främst från Bergen, gjorde att vi redan i planeringen av Vanvårdsutredningens intervjuer förstod nödvändigheten av stödsamtal efter intervjuerna. Intervjuerna i sig skulle aktivera obehagliga minnen av övergrepp och försummelse. Det fanns risk för att intervjupersonerna skulle övermannas av sina minnen och behöva omedelbart professionellt stöd. Därför erbjöds alla stödsamtal hos legitimerade psykoterapeuter för att bearbeta det som våra intervjuer aktualiserat. Först undersökte vi om samhällets hälso- och sjukvård skulle kunna erbjuda detta. Tyvärr kunde inte ske utan det blev nödvändigt för utredningen att handla upp tjänsten och stå för kostnaderna.
Här finns en länk till Anne Skånérs artikel: http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/10/frivilliggrupperna-sopar-upp-efter-samh-llets-misslyckanden-att-f-rutse-vanv-rdsu
I november 2005 sändes SVT dokumentären Stulen barndom. Den handlade om sex medelålders män som berättade om sin tid på ett av Sveriges alla barnhem. De berättade om systematiska kränkningar, våld och sexuella övergrepp. Det var upptakten till en process som resulterade i att Utredningen om vanvård i den sociala barnavården tillsattes 2006. Utredningen fick i uppdrag att intervjua personer som ansåg sig ha blivit vanvårdade under sin tid i fosterhem och barnhem. Sammanlagt kom 1030 personer att anmäla sig till intervju innan slutdatumet för anmälan den 1 mars 2009.
De sista intervjuerna i utredningen kommer att ske om en dryg månad och slutrapporten från utredningen kommer att lämnas den 30 september. Då har Vanvårdsutredningen hållit på i fem år, en lång tid för svenska utredningar. Men det är ändå bara hälften av den tid som den Irländska motsvarigheten använde.
Vanvårdsutredningen har lämnat två delrapporter, den senaste "Vanvård i social barnavård under 1900-talet" (SOU 2009:99) presenterades i januari 2010. Den ledde till att regeringen tillsatte Upprättelseutredningen, som lämnade sin rapport i februari i år "Barnen som samhället svek - åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården" (SOU 2011:19).
På den månad som gått sedan Upprättelseutredningen presenterades har 500 nya personer hört av sig till Vanvårdsutredningen. Dessutom har många personer ringt till socialdepartementet. Trots informationskampanjer och uppmärksamhet i media har merparten av dessa inte känt till Vanvårdsutredningen och undrar vad som ska hända med dem. Har vi missat tåget? Upprättelseutredningens förslag innebär att om Riksdagen beslutar om ekonomisk ersättning kommer alla att få samma möjlighet att ansöka, oavsett om de intervjuats av Vanvårdsutredningen eller ej. Detsamma gäller den ceremoni och ursäkt som regeringen planerar. Men det är många som i lugn och ro vill ge sin berättelse till personer som på ett professionellt sätt kan ta emot och dokumentera dessa. I klartext; de vill delta i liknande intervjuer som Vanvårdsutredningens, men möjligheten är stängd sedan två år tillbaka.
Ordföranden i Samhällets styvbarn, Anne Skånér, skriver en artikel på Newsmill om upprättelseprocessen. Hon pekar på hur frivilliga organisationer fått ta emot förtvivlade människors behov av att samtala om sina upplevelser. Jag tycker att det arbetet är värt all respekt. I brist på stödjande strukturer inom samhällets hälso- och sjukvård och socialtjänst gör frivilligorganisationerna en viktig och nödvändig insats.
Erfarenheterna från de norska utredningarna om vanvård, främst från Bergen, gjorde att vi redan i planeringen av Vanvårdsutredningens intervjuer förstod nödvändigheten av stödsamtal efter intervjuerna. Intervjuerna i sig skulle aktivera obehagliga minnen av övergrepp och försummelse. Det fanns risk för att intervjupersonerna skulle övermannas av sina minnen och behöva omedelbart professionellt stöd. Därför erbjöds alla stödsamtal hos legitimerade psykoterapeuter för att bearbeta det som våra intervjuer aktualiserat. Först undersökte vi om samhällets hälso- och sjukvård skulle kunna erbjuda detta. Tyvärr kunde inte ske utan det blev nödvändigt för utredningen att handla upp tjänsten och stå för kostnaderna.
Här finns en länk till Anne Skånérs artikel: http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/10/frivilliggrupperna-sopar-upp-efter-samh-llets-misslyckanden-att-f-rutse-vanv-rdsu
Socialdepartementet informerar om Upprättelseutredningen
Nu har socialdepartementet lagt ut uppgifter på regeringens hemsida om Upprättelseutredningen. Där finns bland annat frågor och svar, information om hur man skriver remissvar, länk till presskonferensen där betänkandet presenterades mm. Om du klickar på den här länken kommer du till regeringens hemsida: http://www.regeringen.se/sb/d/14489
onsdag 2 mars 2011
Att äventyra säkerheten för barn
I dag läste jag en skrämmande artikel i Göteborgsposten. Familjehemsplacerade barn i en stadsdel hade inte fått besök på tre år. Ledningen skyller på resursbrist. Jag har inte kollat upp Göteborgs kommuns budget, men det borde vara en omslutning på flera tiotals miljarder kr per år. Är begreppet prioritering okänt för ledning och politiker?
Det är den här typen av kommunal nonchalans och slapphet som har möjliggjort de övergrepp som snart niohundra före detta fosterbarn berättat om i den utredning jag leder. Det har funnits lagar och föreskrifter genom decennier om att kommunerna ska följa upp och besöka sina placerade barn. Flera utredningar har tidigare visat att kommunerna inte har följt reglerna och inte heller gör det i dag. Det är därför jag slutat tro på lagar som inte följs av kraftfulla sanktioner. Det måste bli kännbart för dem som äventyrar samhällsvårdade barns säkerhet.
Här finns länken till artikeln i Göteborgs posten: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.563305-familjehemsbarn-glomdes-bort
Det är den här typen av kommunal nonchalans och slapphet som har möjliggjort de övergrepp som snart niohundra före detta fosterbarn berättat om i den utredning jag leder. Det har funnits lagar och föreskrifter genom decennier om att kommunerna ska följa upp och besöka sina placerade barn. Flera utredningar har tidigare visat att kommunerna inte har följt reglerna och inte heller gör det i dag. Det är därför jag slutat tro på lagar som inte följs av kraftfulla sanktioner. Det måste bli kännbart för dem som äventyrar samhällsvårdade barns säkerhet.
Här finns länken till artikeln i Göteborgs posten: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.563305-familjehemsbarn-glomdes-bort
torsdag 17 februari 2011
Makt att vårda
För fyrtio år sedan var jag student på Socialhögskolan i Stockholm, numera Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. Då gavs det ut en bok med titeln "Makt att vårda". Det var i kölvattnet efter studentupproren 1968. Socialutredningen arbetade för fullt och skulle tio år senare resultera i en socialtjänstlag som fortfarande gäller. Uppbrottet från fattigvård, föråldrad människosyn och ojämlikt myndighetsutövande förbereddes.
"Makt att vårda" beskrev den ojämlika situation som rådde, mellan myndighet och klient. Maktförhållandena skulle blottläggas och socialtjänsten bli ett redskap i förändringen av samhället. Även utslagna och förtryckta skulle göra sina röster hörda. Makten att vårda andra skulle utövas under insyn och delaktighet från klienterna. Journalerna skulle som exempel helst skrivas tillsammans eller åtminstone med insyn från klienten. Det utvecklades medvetande om makt, förtryck och maktfullkomlighet i vård- och behandlingsrelationer.
Tyvärr kom medvetenheten snart att följas av en kvasiterapeutisk hållning till klienterna inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Att "behandla" blev det nya modet och uppmärksamheten på den ojämlika behandlingssituationen minskade. Parallellt verkade människor med makt i organisationerna försöka tona ner begreppet. Repressiva förhållningssätt och förklaringsmodeller återkom och tycks numera ha starkt fäste inom delar av socialpolitiken.
Sedan 2006 har jag ansvarat för Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Vi har snart intervjuat niohundra vuxna personer om hur de som barn utsattes för övergrepp och försummelse av de som hade samhällets uppdrag att skydda dem. "Historia" säger flera. "Nej, det förekommer i dag", säger jag. Upprättelseutredningen redovisade det i sin rapport som kom förra veckan. I dag har jag lyssnat till ungdomar som berättat samma sak.
Barnombudsmannen och Socialstyrelsen hade bjudit in till att lyssna på ungdomar som är placerade i HVB (= fikonspråk för institutioner för heldygnsvård av barn- och ungdomar) och fosterhem. Ingen av ungdomarna var placerad inom Statens Institutionsstyrelses verksamhet som är den enda verksamhet som med lagstöd får tillämpa tvångsmetoder mot de intagna.
Ungdomarna, från institutioner och fosterhem, berättade om tvång, integritetskränkningar, hot och straff. Det var bilder som skulle kunnat hämtas ur Vanvårdsutredningens rapporter. Institutionerna lever inte upp till rättigheter som alla placerade har, t.ex. att bli lyssnad på eller få tala med personal om sina problem. Det är också vanligt med tvångsåtgärder som saknar stöd i lag och med kollektiva bestraffningar. Barnen tvingas att tala med socialsekreteraren tillsammans med fosterföräldrarna, aldrig enskilt. "Det du inte kan säga till dem talar vi inte om," hade en flicka fått höra av sin socialsekreterare. Från 1930-talet har handböckerna rekommenderat enskilda samtal med barnen i fosterhem vid inspektioner. I Sverige kan socialsekreterare sätta sig över detta år 2011.
Socialstyrelsen har efter årsskiftet spridit broschyren "Du har rätt!" till samtliga institutioner. Den ska delas ut till alla placerade. Broschyren beskriver barnets rättigheter och hur de ska tillämpas. Där finns också ett telefonnummer 020-120 06 06 dit den som är placerad kan ringa om ingen lyssnar. Ingen av dessa 15 ungdomar hade sett broschyren, än mindre fått den från sin institution.
Kritiken från ungdomarna var konkret och med utpekade institutioner i några fall. Jag antar att tillsynsmyndigheten nu funderar på att inspektera några.
Den sociala barnavårdens misslyckanden handlar inte enbart om förtryckande miljöer i institutioner och fosterhem utan också om den lokala socialtjänsten och socialsekreterarna. Så här sa en flicka under mötet: "Socialsekreteraren svarade aldrig när jag ringde till henne på telefon. Hon talade bara med vuxna. Det var först sedan jag träffat Barnombudsmannen som socialsekreteraren började svara på mina telefonsamtal. Nu vet jag mina rättigheter." Denna socialsekreterares maktfullkomliga hållning eller bristande omdöme skulle kunna ha möjliggjort övergrepp av det slag som beskrivs i Vanvårdsutredningen. Det är inte historia. Det är 2011.
Slutsats: Makt och förtryck kan också utövas passivt. Inom vården är riskerna stora. Så många är i underläge, så många är beroende av välviljan och arbetsinsatsen från vårdarna. Så många socialarbetare är fortfarande naivt okunniga om riskerna. Få kommuner har program för hur man ska agera när man upptäcker övergrepp och allvarlig försummelse i fosterhem eller institution.
I dag har jag fått lyssna till berättelser om samma myndighetsförtryck som hundratals personer berättat om i Vanvårdsutredningens intervjuer. Men det är inte historisk tid. Det händer i dag. Naiva Sverige måste förstärka uppföljning, kontroll och tillsyn på alla nivåer. Naiva socialarbetare måste förstå att deras insats kan göra skillnad. De måste också vara medvetna om sin makt - över växande liv.
"Makt att vårda" beskrev den ojämlika situation som rådde, mellan myndighet och klient. Maktförhållandena skulle blottläggas och socialtjänsten bli ett redskap i förändringen av samhället. Även utslagna och förtryckta skulle göra sina röster hörda. Makten att vårda andra skulle utövas under insyn och delaktighet från klienterna. Journalerna skulle som exempel helst skrivas tillsammans eller åtminstone med insyn från klienten. Det utvecklades medvetande om makt, förtryck och maktfullkomlighet i vård- och behandlingsrelationer.
Tyvärr kom medvetenheten snart att följas av en kvasiterapeutisk hållning till klienterna inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Att "behandla" blev det nya modet och uppmärksamheten på den ojämlika behandlingssituationen minskade. Parallellt verkade människor med makt i organisationerna försöka tona ner begreppet. Repressiva förhållningssätt och förklaringsmodeller återkom och tycks numera ha starkt fäste inom delar av socialpolitiken.
Sedan 2006 har jag ansvarat för Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Vi har snart intervjuat niohundra vuxna personer om hur de som barn utsattes för övergrepp och försummelse av de som hade samhällets uppdrag att skydda dem. "Historia" säger flera. "Nej, det förekommer i dag", säger jag. Upprättelseutredningen redovisade det i sin rapport som kom förra veckan. I dag har jag lyssnat till ungdomar som berättat samma sak.
Barnombudsmannen och Socialstyrelsen hade bjudit in till att lyssna på ungdomar som är placerade i HVB (= fikonspråk för institutioner för heldygnsvård av barn- och ungdomar) och fosterhem. Ingen av ungdomarna var placerad inom Statens Institutionsstyrelses verksamhet som är den enda verksamhet som med lagstöd får tillämpa tvångsmetoder mot de intagna.
Ungdomarna, från institutioner och fosterhem, berättade om tvång, integritetskränkningar, hot och straff. Det var bilder som skulle kunnat hämtas ur Vanvårdsutredningens rapporter. Institutionerna lever inte upp till rättigheter som alla placerade har, t.ex. att bli lyssnad på eller få tala med personal om sina problem. Det är också vanligt med tvångsåtgärder som saknar stöd i lag och med kollektiva bestraffningar. Barnen tvingas att tala med socialsekreteraren tillsammans med fosterföräldrarna, aldrig enskilt. "Det du inte kan säga till dem talar vi inte om," hade en flicka fått höra av sin socialsekreterare. Från 1930-talet har handböckerna rekommenderat enskilda samtal med barnen i fosterhem vid inspektioner. I Sverige kan socialsekreterare sätta sig över detta år 2011.
Socialstyrelsen har efter årsskiftet spridit broschyren "Du har rätt!" till samtliga institutioner. Den ska delas ut till alla placerade. Broschyren beskriver barnets rättigheter och hur de ska tillämpas. Där finns också ett telefonnummer 020-120 06 06 dit den som är placerad kan ringa om ingen lyssnar. Ingen av dessa 15 ungdomar hade sett broschyren, än mindre fått den från sin institution.
Kritiken från ungdomarna var konkret och med utpekade institutioner i några fall. Jag antar att tillsynsmyndigheten nu funderar på att inspektera några.
Den sociala barnavårdens misslyckanden handlar inte enbart om förtryckande miljöer i institutioner och fosterhem utan också om den lokala socialtjänsten och socialsekreterarna. Så här sa en flicka under mötet: "Socialsekreteraren svarade aldrig när jag ringde till henne på telefon. Hon talade bara med vuxna. Det var först sedan jag träffat Barnombudsmannen som socialsekreteraren började svara på mina telefonsamtal. Nu vet jag mina rättigheter." Denna socialsekreterares maktfullkomliga hållning eller bristande omdöme skulle kunna ha möjliggjort övergrepp av det slag som beskrivs i Vanvårdsutredningen. Det är inte historia. Det är 2011.
Slutsats: Makt och förtryck kan också utövas passivt. Inom vården är riskerna stora. Så många är i underläge, så många är beroende av välviljan och arbetsinsatsen från vårdarna. Så många socialarbetare är fortfarande naivt okunniga om riskerna. Få kommuner har program för hur man ska agera när man upptäcker övergrepp och allvarlig försummelse i fosterhem eller institution.
I dag har jag fått lyssna till berättelser om samma myndighetsförtryck som hundratals personer berättat om i Vanvårdsutredningens intervjuer. Men det är inte historisk tid. Det händer i dag. Naiva Sverige måste förstärka uppföljning, kontroll och tillsyn på alla nivåer. Naiva socialarbetare måste förstå att deras insats kan göra skillnad. De måste också vara medvetna om sin makt - över växande liv.
söndag 13 februari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)