Under rubriken "Barn i samhällsvård - då, nu och framåt" hade man samlat flera intressanta föreläsare. Lisbeth Pipping, som växte upp med en utvecklingsstörd mamma, Sandra Patel, socionom och anställd i Maskrosbarnen, som alla har erfarenhet av att växa upp med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar, Kjerstin Bergman som för Sveriges Kommuner och Landsting samordnar de regionala utvecklingsledarna och Birgitta Gardemyr som är utvecklingsledare i Västernorrland hörde till talarna. Jag medverkade med att berätta om arbetet i Vanvårdsutredningen.
När jag nu väntar på tåget tillbaka till Stockholm slås jag av hur samstämmigt budskapet var från Lisbeth, Sandra och mig. Det underströks också av de övriga. Om man ska upptäcka vanvård, övergrepp och försummelse, oavsett om den sker i ett biologiskt hem eller i fosterhem måste man våga fråga barnen och kunna ta hand om svaret. Det kunde handla om att ha beredskap för att sätta in de åtgärder som barnet behövde.
Vanvårdsutredningens erfarenhet var tyvärr att alltför få socialarbetare vågade fråga, än färre ta hand om svaret om de fick ett sådant. Även Lisbeth och Sandra underströk budskapet med flera exempel från modern tid.
Enkelt, ja, men svaret ligger närmare om man trots allt försöker fråga hur barnet har det. I praktiken är det svårare. Det är just i praktiken socialarbetare måste ha modet att fråga och ledningen se till att det finns resurser att ta hand om svaret. Då minskar risken för övergrepp och försummelse i samhällsvården av barn.
Här finns länk till Lisbeths hemsida: http://www.pipping.se/
Och här finns länk till Maskrosbarnens hemsida: http://www.maskrosbarn.org/
Här finns länk till Lisbeths hemsida: http://www.pipping.se/
Och här finns länk till Maskrosbarnens hemsida: http://www.maskrosbarn.org/
