Barnens glömda röster

Rebecca Lennartsson, docent i etnologi och verksam vid Stockholms Stadsmuseum, skriver i dag en intressant artikel - under strecket i Svenska Dagbladet. "Barnens perspektiv har länge saknats när historien om svensk barnavård skrivits."

Lennartsson har bidragit med forskning till utställningen "Hitta hem" som visas i Stockholms Stadsmuseum fram till och med den 15 april. Senare ska den vandra runt i landet. "Materialet är sporadiskt sparat; från några institutioner finns enstaka handlingar, medan andra har efterlämnat mycket omfattande arkiv. Det mesta är kommet ur vuxenvärldens händer. Barnen är mätta, vägda, utredda, bedömda."

Den vanvårdsutredning som jag ledde beskrev, med hjälp av över niohundra intervjuer och arkivhandlingar från intervjupersonerna, mycket mörka sidor av barnhemstillvaron och placeringarna i fosterhem. Men de mörka sidorna saknas nästan helt i barnhemmens arkiv, skriver Lennartsson. "Pennalism, kränkningar och övergrepp - utöver lagenligt utförd aga och korrektion, som framstår nog så skändlig - journalförs inte och syns aldrig på bild".

Det material som "Vanvårdsutredningen" samlat in stöder Lennartssons iakttagelser. Men utredningen handlar också om fosterhemmen, ibland isolerade hem, ofta på landsbygden, ibland psykiskt störda fosterföräldrar, med utlämnade ensamma fosterbarn som isolerades från andra, utnyttjades i hårt arbete, misshandlades, utsattes för sexuella övergrepp och var övergivna av ett samhälle som inte fullgjorde sin uppföljning och tillsyn. Socialtjänstens naiva hållning till uppföljning och kontroll var en av flera faktorer som möjliggjorde övergreppen på oskyddade barn. En annan viktig faktor var att många såg, men teg.

I Lennartssons artikel beskrivs Sven Peterssons öde. I hans fall, liksom i många andras, räckte det med att en av föräldrarna blev sjuk för att han skulle placeras i barnhem.

Lennartsson nämner antologin "Det är ju inte jag som gjort fel" (Liv i Sverige, 2008) där människor med erfarenheter från samhällets barnavård beskriver sin verklighet. Flera av Vanvårdsutredningens intervjuade har senare skrivit gripande berättelser från sin barn- och ungdomstid. Det finns snart tio böcker av det slaget i min bokhylla. Sakta sprids medvetenheten om samhällets svek mot de samhällsvårdade barnen. Kanske ökar också medvetenheten om riskerna i samhällsvården och behovet av säkra rutiner för uppföljning och tillsyn.

Lennartssons artikel avslutas med frågan: Vad kan vi lära oss....? "Kanske bara att barnens upplevelser av omhändertaganden och placeringar hänger mer på enskilda människor som är satta att ta hand om barnen, än på de lagar och förordningar som reglerar verksamheten. 'Det är tack vare tanten i trappuppgången med bullar och mjölk som vi har överlevt.'"

Det är så sant som det är sagt!