Ett år sedan regeringen först sa nej och sedan ja

För exakt ett år sedan, lördagen den 10 september, valde alliansregeringen att gå ut med beskedet att de som vanvårdats inom den sociala barnavården inte skulle få någon ersättning från samhället. Antagligen hade någon empatibefriad mediestrateg kommit fram till att den tionde september, dagen före tioårsdagen av attentatet i New York, skulle vara en lämplig dag att begrava en obehaglig nyhet i annat mediebrus.

Det blev starka reaktioner på regeringens nej och det gick bara två dagar innan den tvingades ändra sig. Denna marginaliserade grupp människor med svaga röster i opinionen hade fler vänner än vad regeringen hade förutsett. Media, politiker och föreningar lyckades på mindre än två dagar tvinga regeringen att meddela att den bjuder in oppositionen till samtal om hur en ekonomisk kompensation ska utformas. Innan veckan var slut fanns det en överenskommelse om ersättning.

Som ansvarig för Vanvårdsutredningen hade jag i många kontakter med uppdragsgivarna understrukit att detta inte är en partipolitisk fråga. Ska ett land, stat och kommun, be sina medborgare om ursäkt för vad de utsattes för i barndomen är det en gemensam angelägenhet. Vanvården skedde i samhällets regi, av personer som fått ett uppdrag eller anställts av kommuner eller stat. Ursäkten och ersättningen bör därför komma från samhällets främsta företrädare.

Det finns skäl att i dag påminna om de här turerna kring ersättningen. När regeringen kort efter nejet ändrade sig till ett ja till ersättning skrev jag i min blogg att jag i dag fick "uppleva något som jag inte varit med om under alla mina år som tjänsteman i politiskt styrda organisationer".

I början av 2013 ska en myndighet finnas på plats för att ta emot ansökningar från de som drabbats av vanvård. Jag är glad för att Sverige inte blev inte det första landet att neka ersättning till de vanvårdade. Men det hängde på en skör tråd.