Mycket twittrande, lite bloggande

Det är rätt länge sedan jag skrev något här. Men twittrandet, minibloggandet, har ökat i intensitet. Det är nog ett tecken på att jag har ett vanligt jobb igen och att pensionärstillvaron inte blev så långvarig.Twitter passar  bättre med sina korta kommentarer än än bloggens lite längre och kanske mer genomtänkta inlägg. 

I eftermiddag ska jag delta i ett möte: "Vad kan vi lära av vanvård?" Anders Nyman, en av mina medarbetare i Vanvårdsutredningen, har skrivit en bok med samma namn om sina erfarenheter. Han medverkar. Också Bo Vinnerljung, professor i socialt arbete och bl.a. expert i utredningen, håller ett föredrag. Kanske påminnelsen om den förra uppgiften leder till tankar som fordrar mer än 140 tecken. Då återkommer jag i så fall hit.

Lär läsarna att ta bättre fotografier

DN startar idag en artikelserie för att ge läsarna tips om hur man tar bättre fotografier. Det är nödvändigt när vi översvämmas av dåliga bilder.

Men dagens artikel tar inte upp de vanligaste fallgroparna, irriterande bakgrunder och dåligt komponerade bilder. Förväntas människor utan bildseende förstå varför bilderna som presenteras i artikeln är perfekta? Jag hoppas att det kommer i följande artiklar. I så fall gör man en insats för att öka medvetenheten och förhindra den bildmässiga miljöförstöring som sker med kameror i händerna på personer som saknar elementära insikter om komposition.

Se över nämndemannasystemet

För ett tag sedan Södertälje, nu Malmö. Nämndemän, politiskt valda, är så inkompetenta att de inte ens kommer på att de är jäviga. De har orsakat samhället hundratals miljoner kronor i onödiga kostnader. Agerandet påskyndar säkert en nödvändig översyn av nämndemannasystemet. Till dess bör de politiska partier som utser nämndemän se till att de får elementär utbildning för uppdraget.

Fosterbarnens ö - Gålö

Johanna Sköld, fil.dr. i ekonomisk historia, arbetade tillsammans med mig i Vanvårdsutredningen. Hon har nu skrivit en bok om ett av sina forskningsprojekt, Fosterbarnens ö. Den handlar om Gålö i Stockholms skärgård. Så här presenteras boken på hemsidan:
"Här skildras historien om ett barnhem vars ledning tog det radikala beslutet att köpa en ö i Stockholms skärgård och tvinga torparna som arrenderade jord på ön att hysa inrättningens barn. Gålö blev ett barnrikt samhälle, under de år som systemet var i bruk kom nästan 1 000 Stockholmsbarn att tillbringa delar av sin uppväxt på Gålö."


Här finns en länk till Stockholmia förlags hemsida där boken presenteras: http://www.stockholmia.stockholm.se/nyheter.php?artikel=216

Läs Mårten Schultz artikel om ersättning till de vanvårdade

Igår skrev professorn i civilrätt, Mårten Schultz, en viktig krönika i DN. Den handlar om Sofia Rapps stämningsansökan och hur den skildrar ett barns helvete. Sofia har varit placerad i fosterhem av den sociala barnavården. Hon har offentligt berättat hur hon varit utsatt för övergrepp och försummelse och att hon intervjuats av Vanvårdsutredningen om detta. Men Sofia var placerad efter 1980 och går därför, tillsammans med flera andra, miste om den ersättning som regeringen förslagit ska utgå till offren. Mårten Schultz avslutar sin artikel med att "regeringen borde läsa igenom hennes stämningsansökan och fundera en gång till över om det är helt nödvändigt att dra en linje just 1980". Jag delar hans uppfattning.

I Vanvårdsutredningens slutrapport konstaterade jag att utredningen "inte haft någon tidsangivelse för gransk­ningen av den sociala barnavården. Framåt i tiden har uppdraget avgränsats av preskriptionstider för åtal. [....] Upprättelseutredningen hade däremot i sina direktiv, av skäl som inte motiverades, tidsgränsen 1920–1980. Det kom att på­verka utredningens förslag. Det finns sammanlagt 94 personer som är födda 1970 och senare som intervjuats av Vanvårdsutredningen. Dessa skulle med Upp­rättelseutredningens förslag uteslutas ur gruppen som omfattas av ursäkt och ersättning om övergreppen skedde efter 1980." Jag föreslog därför i slutrapporten att "alla som blivit utsatta för övergrepp och allvarlig försum­melse, vars ärenden inte är så nya att de faller inom ramen för åtal, bör omfattas av Upprättelseutredningens olika förslag till upprättelse." (SOU 2011:61, s. 67-68)

Det är fortfarande oklart varför Upprättelseutredningen, fick andra direktiv än Vanvårdsutredningen. Sannolikt berodde det på ett misstag i beredningen av ärendet. Tyvärr kom överenskommelsen med Socialdemokraterna, Miljöpartiet de gröna och Vänsterpartiet också att innehålla begränsningen till 31/12 1980. Att man behöver sätta en gräns motiveras senare i propositionen om ersättning, men inte varför den sätts till 1980.

Propositionen om "ersättning av staten till personer som utsatts för övergrepp eller försummelser i samhällsvården" (Prop. 2011/12:160) lämnades till riksdagen den 14 juni 2012. Det var drygt åtta månader efter det att jag lämnat Vanvårdsutredningens slutrapport till regeringen, där jag redovisade en annan uppfattning i frågan. Men mitt förslag, eller andra avvikande synpunkter från Vanvårdsutredningen nämns inte med ett ord i propositionen, eller i den lagrådsremiss som föregick densamma.

Vanvårdsutredningens många intervjuer och arkivstudier är den faktiska grund som hela upprättelseprocessen för de vanvårdade vilar på. Att utredningens slutrapport, med avvikande uppfattningar, inte ens nämns i regeringens proposition är anmärkningsvärt.

Jag hoppas att riksdagen har förmåga att självständigt pröva den bortre tidsgränsen och komma fram till ett annat resultat än 1980.

Länk till Mårten Schultz artikel:  http://www.dn.se/nyheter/stamningsansokan-skildrar-ett-barns-helvete.

Länk till Vanvårdsutredningens slutrapport: http://www.regeringen.se/content/1/c6/17/66/70/7ccfaa21.pdf

Ett år sedan regeringen först sa nej och sedan ja

För exakt ett år sedan, lördagen den 10 september, valde alliansregeringen att gå ut med beskedet att de som vanvårdats inom den sociala barnavården inte skulle få någon ersättning från samhället. Antagligen hade någon empatibefriad mediestrateg kommit fram till att den tionde september, dagen före tioårsdagen av attentatet i New York, skulle vara en lämplig dag att begrava en obehaglig nyhet i annat mediebrus.

Det blev starka reaktioner på regeringens nej och det gick bara två dagar innan den tvingades ändra sig. Denna marginaliserade grupp människor med svaga röster i opinionen hade fler vänner än vad regeringen hade förutsett. Media, politiker och föreningar lyckades på mindre än två dagar tvinga regeringen att meddela att den bjuder in oppositionen till samtal om hur en ekonomisk kompensation ska utformas. Innan veckan var slut fanns det en överenskommelse om ersättning.

Som ansvarig för Vanvårdsutredningen hade jag i många kontakter med uppdragsgivarna understrukit att detta inte är en partipolitisk fråga. Ska ett land, stat och kommun, be sina medborgare om ursäkt för vad de utsattes för i barndomen är det en gemensam angelägenhet. Vanvården skedde i samhällets regi, av personer som fått ett uppdrag eller anställts av kommuner eller stat. Ursäkten och ersättningen bör därför komma från samhällets främsta företrädare.

Det finns skäl att i dag påminna om de här turerna kring ersättningen. När regeringen kort efter nejet ändrade sig till ett ja till ersättning skrev jag i min blogg att jag i dag fick "uppleva något som jag inte varit med om under alla mina år som tjänsteman i politiskt styrda organisationer".

I början av 2013 ska en myndighet finnas på plats för att ta emot ansökningar från de som drabbats av vanvård. Jag är glad för att Sverige inte blev inte det första landet att neka ersättning till de vanvårdade. Men det hängde på en skör tråd.

Att lära av vanvård

Nu arbetar en utredning med att förbereda den myndighet som ska betala ut ersättningar till dem som utsattes för övergrepp och allvarlig försummelse under sin tid som placerad i den sociala barnavården. I början av nästa år ska det bli möjligt att lämna in ansökningar. Men Vanvårdsutredningen och Upprättelseutredningen innehöll mycket mer än förslagen om ersättning till de drabbade, bland annat förslag om hur vanvård kunde undvikas i framtiden. Vad kunde vi lära av utredningens nära tusen intervjuer med drabbade?

Anders Nyman, som arbetade tillsammans med mig i Vanvårdsutredningen, har i boken "Att lära av vanvård i den sociala barnavården" sammanfattat utredningsrapporterna. Boken innehåller många berättelser om barn som far illa, men också hur de gjorde för att klara sig. Genom att låta alla dessa nu vuxna personer få berätta och själva komma med förslag om hur samhället hade kunnat stötta kan vi lära av vanvård. På så sätt kan vi bli bättre på att bemöta och se de barn som behöver hjälp när deras föräldrar inte räcker till.

Alla som utbildar sig i socialt arbete borde ta del av de erfarenheter som boken förmedlar. Gothia Förlag som ger ut den hoppas också att yrkesverksamma socialarbetare genom boken ska få nya perspektiv och infallsvinklar på sitt arbete.

Jag har följt Anders arbete med boken och också skrivit ett förord till den. Du som är intresserad kan beställa boken med hjälp av produktbladet som jag länkar till här:
https://www.dropbox.com/s/0rb4uhglepw4uvw/Att%20l%C3%A4ra%20av%20vanv%C3%A5rd%20i%20den%20sociala%20barnav%C3%A5rden.pdf