Barnombudsmannens rapport, läs den!

Jag tycker att den nuvarande barnombudsmannen gör ett mycket bra jobb. Han har konsekvent intresserat sig för de barn som har det värst.  Förhoppningsvis leder hans arbete, särskilt den senaste rapporten, till att Sveriges politiker, i riksdag, landsting och kommuner en gång för alla bestämmer sig för att prioritera de sämst ställda barnen.


Samtidigt tycker jag det är skrämmande att socialtjänsten fortfarande inte lyssnar på barnen. BO skriver så här på sin hemsida: "Men om en aktör är det skrämmande tyst: socialtjänsten. När den trots allt omnämns framstår den som passiv, fokuserad på de vuxna och ovillig att lyssna." 



Socialtjänsten är ett kommunalt ansvar. Jag skräms av bilden av kommuner som som inte prioriterar de mest utsatta barnen. Jag vet (genom intervjuer med initierade) att många kommunala ledningar har en okunnig och felaktig bild av hur säkerheten för samhällsvårdade barn sköts i den egna kommunen.  Det var därför som jag i Vanvårdsutredningens slutrapport uppmanade politiker och förvaltningsledningar att ta reda på hur det fungerar i deras kommuner, i praktiken. Det är något annat än att naivt och omedvetet redogöra för vad socialtjänsten ska göra i barnavårdsärenden. Sådana solskensberättelser är fortfarande vanliga. Ta i stället reda på vad ni gör, eller inte gör, för att skydda barn i er kommun, var min uppmaning. I dag, efter ännu en rapport som bekräftar årtiondens erfarenheter förtjänar mitt budskap att upprepas. Ta reda på hur det fungerar i praktiken, i din kommun.


Informatörerna, barn med erfarenhet av socialtjänsten, finns och har alltid funnits i varje kommun. Därför skulle fler kunna göra som BO och några få framsynta kommuner. Fråga barnen eller ungdomarna som lämnat socialtjänsten hur det fungerat. Men för att fråga bör man också vara beredd att ta emot svaren. Det kan leda till behov av att prioritera om i de kommunala budgetarna. Kan det vara förklaringen till att så få vågat fråga dem som vet? 


Jag har tidigare hoppats att utvidgningen av Lex Sarah till att också gälla den sociala barnavården skulle förbättra de kommunala signalsystemen, från socialarbetare till ledning. Nu är det ju en skyldighet för alla socialarbetare att rapportera om de inte kan sköta sitt arbete på ett sätt som är säkert för barnen. De som tidigare varit tysta om arbetsförhållanden och resursbrist, därför att de befarat trakasserier från ledningen eller försämrade karriärmöjligheter är nu skyldiga att rapportera bristerna. 


Än är det för tidigt att uttala sig om lagen kommer att innebära en förändring i praktiken också. Man har ju struntat i lagar tidigare. Vanvårdsutredningens analys visade att det främst var praktiken som hade brustit.


Vi ska väl inte behöva få en ny Vanvårdsutredning om tio år, på grund av ointresse och prioriteringar av annat än barn i kommunerna. Barnombudsmannens rapport är ytterligare en droppe som kan urholka stenen.


Här är länken till BO:s rapport: http://www.barnombudsmannen.se/vart-arbete/arsrapporteringar/vald-i-nara-relationer-2012/


Här finns ett inslag med Fredrik Malmberg på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=23dKSQ-6Vps&feature=youtu.be

SR Ekot har ett inslag här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5032148

Första intervjun genomförd i mitt nya uppdrag

Sedan en tid tillbaka arbetar jag med ett nytt uppdrag. Det tangerar mitt tidigare jobb i Vanvårdsutredningen, men är påtagligt framtidsorienterat. Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en kartläggning av verksamheter som har kunskap om våld mot barn (i vid mening). Dessutom ska kartläggningen svara på frågan om vilka verksamheter som har behov av sådan kunskap.

En andra del i uppdraget handlar om att analysera behovet av ett samlat nationellt ansvar för kunskapsspridning på området, förtydliga ansvarsfördelningen och ta ställning till om det behövs ett nationellt kunskapscentrum på området.

Min insats är inriktad på kartläggningen, en enkät till många och intervjuer med nyckelpersoner på området. Det känns viktigt och angeläget. Nu är första intervjun genomförd.

Min föreläsning i Malmö

Stadsarkivet i Malmö har lagt ut en artikel om min föreläsning i Malmö. Länken plockades bort från hemsidan efter en dryg månad. Jag återkommer med rätt länk om den finns kvar på något annat ställe på hemsidan.

Barnens glömda röster

Rebecca Lennartsson, docent i etnologi och verksam vid Stockholms Stadsmuseum, skriver i dag en intressant artikel - under strecket i Svenska Dagbladet. "Barnens perspektiv har länge saknats när historien om svensk barnavård skrivits."

Lennartsson har bidragit med forskning till utställningen "Hitta hem" som visas i Stockholms Stadsmuseum fram till och med den 15 april. Senare ska den vandra runt i landet. "Materialet är sporadiskt sparat; från några institutioner finns enstaka handlingar, medan andra har efterlämnat mycket omfattande arkiv. Det mesta är kommet ur vuxenvärldens händer. Barnen är mätta, vägda, utredda, bedömda."

Den vanvårdsutredning som jag ledde beskrev, med hjälp av över niohundra intervjuer och arkivhandlingar från intervjupersonerna, mycket mörka sidor av barnhemstillvaron och placeringarna i fosterhem. Men de mörka sidorna saknas nästan helt i barnhemmens arkiv, skriver Lennartsson. "Pennalism, kränkningar och övergrepp - utöver lagenligt utförd aga och korrektion, som framstår nog så skändlig - journalförs inte och syns aldrig på bild".

Det material som "Vanvårdsutredningen" samlat in stöder Lennartssons iakttagelser. Men utredningen handlar också om fosterhemmen, ibland isolerade hem, ofta på landsbygden, ibland psykiskt störda fosterföräldrar, med utlämnade ensamma fosterbarn som isolerades från andra, utnyttjades i hårt arbete, misshandlades, utsattes för sexuella övergrepp och var övergivna av ett samhälle som inte fullgjorde sin uppföljning och tillsyn. Socialtjänstens naiva hållning till uppföljning och kontroll var en av flera faktorer som möjliggjorde övergreppen på oskyddade barn. En annan viktig faktor var att många såg, men teg.

I Lennartssons artikel beskrivs Sven Peterssons öde. I hans fall, liksom i många andras, räckte det med att en av föräldrarna blev sjuk för att han skulle placeras i barnhem.

Lennartsson nämner antologin "Det är ju inte jag som gjort fel" (Liv i Sverige, 2008) där människor med erfarenheter från samhällets barnavård beskriver sin verklighet. Flera av Vanvårdsutredningens intervjuade har senare skrivit gripande berättelser från sin barn- och ungdomstid. Det finns snart tio böcker av det slaget i min bokhylla. Sakta sprids medvetenheten om samhällets svek mot de samhällsvårdade barnen. Kanske ökar också medvetenheten om riskerna i samhällsvården och behovet av säkra rutiner för uppföljning och tillsyn.

Lennartssons artikel avslutas med frågan: Vad kan vi lära oss....? "Kanske bara att barnens upplevelser av omhändertaganden och placeringar hänger mer på enskilda människor som är satta att ta hand om barnen, än på de lagar och förordningar som reglerar verksamheten. 'Det är tack vare tanten i trappuppgången med bullar och mjölk som vi har överlevt.'"

Det är så sant som det är sagt!

Tystnadens kultur drabbar barnen

Tystnaden är total under tiden man jobbar - men efter pensioneringen talar socialtjänstens handläggare ut om det de känt till. Risken att förlora jobbet är antagligen det som avhåller. För barnens skull behövs civilkurage. Jag fick flera vittnesbörd om tystnadens kultur - inte bara i privata rekryteringsföretag utan också i kommunernas socialtjänst under min tid som utredare av vanvården. Det här Ekoinslaget är ett exempel på villkoren bland dem som rekryterar familjehem.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4934043

Lagförslag om ekonomisk ersättning till vanvårdade i september 2012

I februari 2011 presenterade Upprättelseutredningen förslaget om ekonomisk ersättning till de vanvårdade inom social barnavård (fosterhem och institutioner). Regeringen hade för avsikt att bereda frågorna skyndsamt sa man vid presskonferensen.

I dag kom besked (i regeringens lista på planerade propositioner) att lagförslaget kommer att läggas fram i september 2012. Det innebär att det kan dröja två år mellan förslaget från Upprättelseutredningen och beslutet i riksdagen. Sedan ska också en myndighet byggas upp för att ta hand om flera tusen ansökningar.

Arbetet i Vanvårdsutredningen har visat mig hur stor skillnad det finns mellan olika personers uppfattning om vad begreppet skyndsamt står för.

Nytt år - nytt uppdrag

De första arbetsdagarna på det nya året har jag ägnat mig åt att skriva säljbrev. Efter 37 år i offentlig tjänst känns det rätt ovant att formulera vad man tror hugade spekulanter kan ha för nytta av mig. Jag har ju sällan behövt söka jobb. De har liksom ramlat på mig under ett långt arbetsliv. Så det är nyttigt, att inte ha en fulltecknad kalender, att försöka formulera vad man kan bidra med, att uppleva känslan av att hoppa ut i konsultvärlden.

Men innan alla trettio säljmail gått iväg ringde en presumtiv arbetsgivare/kund,  beskrev vad saken gällde och frågade om jag var intresserad av fortsatta samtal. Vad säger man när man blir glatt överraskad av att få ett erbjudande så snabbt? Jo tack, jag är intresserad, men lite försiktigt avmätt förstås för att inte avslöja hur glad jag blev. Det ska ju ändå bli en förhandling om villkoren...