torsdag 17 februari 2011

Makt att vårda

För fyrtio år sedan var jag student på Socialhögskolan i Stockholm, numera Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. Då gavs det ut en bok med titeln "Makt att vårda". Det var i kölvattnet efter studentupproren 1968. Socialutredningen arbetade för fullt och skulle tio år senare resultera i en socialtjänstlag som fortfarande gäller. Uppbrottet från fattigvård, föråldrad människosyn och ojämlikt myndighetsutövande förbereddes.

"Makt att vårda" beskrev den ojämlika situation som rådde, mellan myndighet och klient. Maktförhållandena skulle blottläggas och socialtjänsten bli ett redskap i förändringen av samhället. Även utslagna och förtryckta skulle göra sina röster hörda. Makten att vårda andra skulle utövas under insyn och delaktighet från klienterna. Journalerna skulle som exempel helst skrivas tillsammans eller åtminstone med insyn från klienten. Det utvecklades medvetande om makt, förtryck och maktfullkomlighet i vård- och behandlingsrelationer.

Tyvärr kom medvetenheten snart att följas av en kvasiterapeutisk hållning till klienterna inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg.  Att "behandla" blev det nya modet och uppmärksamheten på den ojämlika behandlingssituationen minskade. Parallellt verkade människor med makt i organisationerna försöka tona ner begreppet. Repressiva förhållningssätt och förklaringsmodeller återkom och tycks numera ha starkt fäste inom delar av socialpolitiken.

Sedan 2006 har jag ansvarat för Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Vi har snart intervjuat niohundra vuxna personer om hur de som barn utsattes för övergrepp och försummelse av de som hade samhällets uppdrag att skydda dem. "Historia" säger flera. "Nej, det förekommer i dag", säger jag. Upprättelseutredningen redovisade det i sin rapport som kom förra veckan. I dag har jag lyssnat till ungdomar som berättat samma sak.

Barnombudsmannen och Socialstyrelsen hade bjudit in till att lyssna på ungdomar som är placerade i HVB (= fikonspråk för institutioner för heldygnsvård av barn- och ungdomar) och fosterhem. Ingen av ungdomarna var placerad inom Statens Institutionsstyrelses verksamhet som är den enda verksamhet som med lagstöd får tillämpa tvångsmetoder mot de intagna.

Ungdomarna, från institutioner och fosterhem, berättade om tvång, integritetskränkningar, hot och straff. Det var bilder som skulle kunnat hämtas ur Vanvårdsutredningens rapporter. Institutionerna lever inte upp till rättigheter som alla placerade har, t.ex. att bli lyssnad på eller få tala med personal om sina problem. Det är också vanligt med tvångsåtgärder som saknar stöd i lag och med kollektiva bestraffningar. Barnen tvingas att tala med socialsekreteraren tillsammans med fosterföräldrarna, aldrig enskilt. "Det du inte kan säga till dem talar vi inte om," hade en flicka fått höra av sin socialsekreterare. Från 1930-talet har handböckerna rekommenderat enskilda samtal med barnen i fosterhem vid inspektioner. I Sverige kan socialsekreterare sätta sig över detta år 2011.

Socialstyrelsen har efter årsskiftet spridit broschyren "Du har rätt!" till samtliga institutioner. Den ska delas ut till alla placerade. Broschyren beskriver barnets rättigheter och hur de ska tillämpas. Där finns också ett telefonnummer 020-120 06 06 dit den som är placerad kan ringa om ingen lyssnar. Ingen av dessa 15 ungdomar hade sett broschyren, än mindre fått den från sin institution.

Kritiken från ungdomarna var konkret och med utpekade institutioner i några fall. Jag antar att tillsynsmyndigheten nu funderar på att inspektera några.

Den sociala barnavårdens misslyckanden handlar inte enbart om förtryckande miljöer i institutioner och fosterhem utan också om den lokala socialtjänsten och socialsekreterarna. Så här sa en flicka under mötet: "Socialsekreteraren svarade aldrig när jag ringde till henne på telefon. Hon talade bara med vuxna. Det var först sedan jag träffat Barnombudsmannen som socialsekreteraren började svara på mina telefonsamtal. Nu vet jag mina rättigheter." Denna socialsekreterares maktfullkomliga hållning eller bristande omdöme skulle kunna ha möjliggjort övergrepp av det slag som beskrivs i Vanvårdsutredningen. Det är inte historia. Det är 2011.


Slutsats: Makt och förtryck kan också utövas passivt. Inom vården är riskerna stora. Så många är i underläge, så många är beroende av välviljan och arbetsinsatsen från vårdarna. Så många socialarbetare är fortfarande naivt okunniga om riskerna. Få kommuner har program för hur man ska agera när man upptäcker övergrepp och allvarlig försummelse i fosterhem eller institution.

I dag har jag fått lyssna till berättelser om samma myndighetsförtryck som hundratals personer berättat om i Vanvårdsutredningens intervjuer. Men det är inte historisk tid. Det händer i dag. Naiva Sverige måste förstärka uppföljning, kontroll och tillsyn på alla nivåer. Naiva socialarbetare måste förstå att deras insats kan göra skillnad. De måste också vara medvetna om sin makt - över växande liv.