Ersättning för vanvård och kommunala orättvisor

Tänk dig att du bott på barnhem och utsatts för övergrepp eller försummelse. Du kom från en kommun som bestämt en ersättning på 10 000 kr för vad du varit med om. På samma barnhem bodde ett annat barn, från en annan kommun, som får en ersättning motsvarande 700 000 kronor. Ni hade båda blivit utsatta för samma misshandel och samma övergrepp. Var finns rättvisan i detta?

Orättvisan utspelar sig just nu i norska kommuner.

I Sverige föreslog Upprättelseutredningen att "alla som varit utsatta för övergrepp och försummelse av allvarlig art" under under sin tid i social dygnsvård skulle, efter ansökan och beslut, få en enhetlig ersättning om 250 000 kronor. Arten eller graden av lidandet och skadorna skulle inte värderas. Ersättningen var till för att understryka samhällets ursäkt för sveket mot dig som barn. Utredningens förslag blev sedan grunden för en överenskommelse mellan regeringen och s, mp och v i fråga om den svenska ersättningen.

Ibland har det norska systemet med kommunala ersättningar framhållits som ett föredöme. Ibland lyfts de irländska ersättningarna fram där man har värderat både övergreppet i barnavården och hur det senare gick i livet i något slags poängskala. Ju mer poäng, desto högre ersättning. Vilka groteska effekter ett system som bygger på kommunal frivillighet och självstyre kan få framgår av inslaget i NRK. Det finns på den här länken: http://www.nrk.no/nyheter/distrikt/ostlandssendingen/1.7877515

Personligen tycker jag att Sverige valt en riktig väg, utifrån sin tradition och med hänsyn till den omöjliga uppgiften att värdera människors lidande. Ersättningen ges för att understryka att samhället svek barnen. Den är gemensam för stat, landsting och kommun, och betalas av staten trots att det största sveket skett i kommunerna som hade det primära ansvaret för barnens säkerhet.

I nästa vecka sker den historiska ceremoni där det svenska samhällets främsta representanter ber offren för övergrepp och försummelse i den sociala barnavården om ursäkt. Det tog fem år - kortare tid än i något av de länder som Sverige jämförts med - från utredningens tillsättande till en nationell upprättelseceremoni för offren. Även det är värt att betona.