fredag 23 mars 2012

Barnombudsmannens rapport, läs den!

Jag tycker att den nuvarande barnombudsmannen gör ett mycket bra jobb. Han har konsekvent intresserat sig för de barn som har det värst.  Förhoppningsvis leder hans arbete, särskilt den senaste rapporten, till att Sveriges politiker, i riksdag, landsting och kommuner en gång för alla bestämmer sig för att prioritera de sämst ställda barnen.


Samtidigt tycker jag det är skrämmande att socialtjänsten fortfarande inte lyssnar på barnen. BO skriver så här på sin hemsida: "Men om en aktör är det skrämmande tyst: socialtjänsten. När den trots allt omnämns framstår den som passiv, fokuserad på de vuxna och ovillig att lyssna." 



Socialtjänsten är ett kommunalt ansvar. Jag skräms av bilden av kommuner som som inte prioriterar de mest utsatta barnen. Jag vet (genom intervjuer med initierade) att många kommunala ledningar har en okunnig och felaktig bild av hur säkerheten för samhällsvårdade barn sköts i den egna kommunen.  Det var därför som jag i Vanvårdsutredningens slutrapport uppmanade politiker och förvaltningsledningar att ta reda på hur det fungerar i deras kommuner, i praktiken. Det är något annat än att naivt och omedvetet redogöra för vad socialtjänsten ska göra i barnavårdsärenden. Sådana solskensberättelser är fortfarande vanliga. Ta i stället reda på vad ni gör, eller inte gör, för att skydda barn i er kommun, var min uppmaning. I dag, efter ännu en rapport som bekräftar årtiondens erfarenheter förtjänar mitt budskap att upprepas. Ta reda på hur det fungerar i praktiken, i din kommun.


Informatörerna, barn med erfarenhet av socialtjänsten, finns och har alltid funnits i varje kommun. Därför skulle fler kunna göra som BO och några få framsynta kommuner. Fråga barnen eller ungdomarna som lämnat socialtjänsten hur det fungerat. Men för att fråga bör man också vara beredd att ta emot svaren. Det kan leda till behov av att prioritera om i de kommunala budgetarna. Kan det vara förklaringen till att så få vågat fråga dem som vet? 


Jag har tidigare hoppats att utvidgningen av Lex Sarah till att också gälla den sociala barnavården skulle förbättra de kommunala signalsystemen, från socialarbetare till ledning. Nu är det ju en skyldighet för alla socialarbetare att rapportera om de inte kan sköta sitt arbete på ett sätt som är säkert för barnen. De som tidigare varit tysta om arbetsförhållanden och resursbrist, därför att de befarat trakasserier från ledningen eller försämrade karriärmöjligheter är nu skyldiga att rapportera bristerna. 


Än är det för tidigt att uttala sig om lagen kommer att innebära en förändring i praktiken också. Man har ju struntat i lagar tidigare. Vanvårdsutredningens analys visade att det främst var praktiken som hade brustit.


Vi ska väl inte behöva få en ny Vanvårdsutredning om tio år, på grund av ointresse och prioriteringar av annat än barn i kommunerna. Barnombudsmannens rapport är ytterligare en droppe som kan urholka stenen.


Här är länken till BO:s rapport: http://www.barnombudsmannen.se/vart-arbete/arsrapporteringar/vald-i-nara-relationer-2012/


Här finns ett inslag med Fredrik Malmberg på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=23dKSQ-6Vps&feature=youtu.be

SR Ekot har ett inslag här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5032148