Här kommer ännu ett överflyttat inlägg från min gamla blogg:
I veckan som gick lämnade jag över rapporten ”Vanvård i den sociala barnavården under 1900-talet” (SOU 2009:99) till folkhälso- och äldreomsorgsminister Maria Larsson. Regeringen var förberedd och reagerade snabbt. Femton minuter före presskonferensen fick jag reda på att en ny särskild utredare skulle förbereda upprättelseprocessen parallellt med att jag fullföljer min utredning med att intervjua alla som hörde av sig i tid. Utredningen stängde möjligheten att anmäla sig till intervju den 1 mars 2009. Då hade 1036 personer anmält sig.
Jag tycker att det är bra att regeringen reagerat så snabbt och att en annan utredare får jobba parallellt med min utredning. Det fordras en värdig nationell ceremoni som organiseras på ett bra sätt. I den bör alla kommuner och landsting också vara representerade. Det är nämligen i den lokala praktiken som det brustit mest, inte lagar och förordningar. Därför är hela det svenska samhället ansvarigt, inte bara staten och definitivt inte bara de partier som vid en viss tidpunkt innehaft regeringsmakten. Jag tycker att man kan hämta inspiration från liknande processer utomlands. Senast såg vi i november 2009 den australiensiske premiärministern Kevin Rudd be ”The forgotten Australians” om ursäkt. Den ursäkten kom tyvärr först fem år efter att utredningen som visade på missförhållandena hade gett sin rapport. I Sverige får det inte ta så lång tid. Det skulle vara en ny kränkning.
Jag har ägnat några timmar under helgen åt att läsa kommentarer och bloggar till följd av utredningsrapporten. De flesta som är hyggligt insatta i problematiken inser att stora delar av det officiella Sverige, i kommun, landsting och stat har ett ansvar. Det har varit olika politiska majoriteter genom decennierna, ingen politisk riktning kan svära sig fri från ansvar. Jag hoppas, för offrens skull, slippa partipolitiska utspel och anklagelser i den processen. Frågan fordrar nationell samling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar