fredag 11 mars 2011

Behovet av upprättelse växer

Anne Skånér skrev i går en artikel på Newsmill under rubriken "Frivilliggrupperna sopar upp efter samhällets misslyckanden att förutse vanvårdsutredningens effekter".


I november 2005 sändes SVT dokumentären Stulen barndom. Den handlade om sex medelålders män som berättade om sin tid på ett av Sveriges alla barnhem. De berättade om systematiska kränkningar, våld och sexuella övergrepp. Det var upptakten till en process som resulterade i att Utredningen om vanvård i den sociala barnavården tillsattes 2006. Utredningen fick i uppdrag att intervjua personer som ansåg sig ha blivit vanvårdade under sin tid i fosterhem och barnhem. Sammanlagt kom 1030 personer att anmäla sig till intervju innan slutdatumet för anmälan den 1 mars 2009.

De sista intervjuerna i utredningen kommer att ske om en dryg månad och slutrapporten från utredningen kommer att lämnas den 30 september. Då har Vanvårdsutredningen hållit på i fem år, en lång tid för svenska utredningar. Men det är ändå bara hälften av den tid som den Irländska motsvarigheten använde.

Vanvårdsutredningen har lämnat två delrapporter, den senaste "Vanvård i social barnavård under 1900-talet" (SOU 2009:99) presenterades i januari 2010. Den ledde till att regeringen tillsatte Upprättelseutredningen, som lämnade sin rapport i februari i år "Barnen som samhället svek - åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården" (SOU 2011:19).

På den månad som gått sedan Upprättelseutredningen presenterades har 500 nya personer hört av sig till Vanvårdsutredningen. Dessutom har många personer ringt till socialdepartementet. Trots informationskampanjer och uppmärksamhet i media har merparten av dessa inte känt till  Vanvårdsutredningen och undrar vad som ska hända med dem. Har vi missat tåget? Upprättelseutredningens förslag innebär att om Riksdagen beslutar om ekonomisk ersättning kommer alla att få samma möjlighet att ansöka, oavsett om de intervjuats av Vanvårdsutredningen eller ej. Detsamma gäller den ceremoni och ursäkt som regeringen planerar. Men det är många som i lugn och ro vill ge sin berättelse till personer som på ett professionellt sätt kan ta emot och dokumentera dessa. I klartext; de vill delta i liknande intervjuer som Vanvårdsutredningens, men möjligheten är stängd sedan två år tillbaka.

Ordföranden i Samhällets styvbarn, Anne Skånér, skriver en artikel på Newsmill om upprättelseprocessen. Hon pekar på hur frivilliga organisationer fått ta emot förtvivlade människors behov av att samtala om sina upplevelser. Jag tycker att det arbetet är värt all respekt. I brist på stödjande strukturer inom samhällets hälso- och sjukvård och socialtjänst gör frivilligorganisationerna en viktig och nödvändig insats.

Erfarenheterna från de norska utredningarna om vanvård, främst från Bergen, gjorde att vi redan i planeringen av Vanvårdsutredningens intervjuer förstod nödvändigheten av stödsamtal efter intervjuerna. Intervjuerna i sig skulle aktivera obehagliga minnen av övergrepp och försummelse. Det fanns risk för att intervjupersonerna skulle övermannas av sina minnen och behöva omedelbart professionellt stöd. Därför erbjöds alla stödsamtal hos legitimerade psykoterapeuter för att bearbeta det som våra intervjuer aktualiserat. Först undersökte vi om samhällets hälso- och sjukvård skulle kunna erbjuda detta. Tyvärr kunde inte ske utan det blev nödvändigt för utredningen att handla upp tjänsten och stå för kostnaderna.

Här finns en länk till Anne Skånérs artikel: http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/10/frivilliggrupperna-sopar-upp-efter-samh-llets-misslyckanden-att-f-rutse-vanv-rdsu