måndag 12 september 2011

En historisk dag?

I dag fick jag uppleva något som jag inte varit med om under alla mina år som tjänsteman i politiskt styrda organisationer.

Regeringen presenterade ett förslag i lördags som innebar ett nej till delar av den upprättelseprocess med erkännande, ursäktsceremoni och symbolisk ekonomisk ersättning till de vanvårdade i den sociala barnavården som Kerstin Wigzell föreslog i början av detta år. Det skulle hamna i medieskugga från 11 september, trodde jag.

Men reaktionerna på regeringens förslag blev omfattande. Denna marginaliserade grupp med svaga röster i opinionen hade fler vänner än vad regeringen hade förutsett. Media, politiker och föreningar lyckades på mindre än två dagar få regeringen att meddela att den bjuder in oppositionen till samtal om hur en ekonomisk kompensation ska utformas. Jag vill gratulera alla vanvårdade till denna delseger.

Som ansvarig utredare för Vanvårdsutredningen har jag i alla kontakter med uppdragsgivarna understrukit att detta inte är en partipolitisk fråga. Ska ett land, stat och kommun, be sina medborgare om ursäkt för vad de utsattes för i barndomen är det en gemensam angelägenhet. Vanvården skedde i samhällets regi, av personer som fått ett uppdrag eller anställts av kommunerna. Det skrev jag redan i delrapporten. (SOU 2009:99) För att understryka allvaret bör ursäkten till de vanvårdade ges från rikets högsta ledning. Om allt detta står också att läsa i Kerstin Wigzells utmärkta utredning.

I försöken att motivera sitt avslag påstår regeringen att förslaget från Upprättelseutredningen inte skulle vara rättssäkert.  Det sker trots att justitiekanslern tillsammans med många tunga remissinstanser tillstyrkt utredningens förslag. Det imponerar inte. Det luktar illa.