torsdag 22 september 2011

Även staten kan ibland behöva säga förlåt

Så skrev Mårten Schultz i en tänkvärd artikel i DN igår. Den finns här: http://www.dn.se/nyheter/aven-staten-kan-ibland-behova-saga-forlat.

När vi skrev Vanvårdsutredningens delrapport "Vanvård i social barnavård under 1900-talet", SOU 2009:99, diskuterade vi om stater, myndigheter, kommuner säger förlåt eller ber om ursäkt. Vi tog råd av språkgranskare och kom slutligen fram till att en stat eller kommun ber medborgarna om ursäkt.

Nu är det så att det finns vedertagna processer, bland annat inom FN:systemets ramar, för hur en gottgörelse- eller upprättelseprocess brukar gå till. De har oftast använts efter sanningkommissioner som granskat förhållandena i inbördeskrig. Men det finns också andra exempel från Norge, Irland och Australien. Den australiensiska utredningen som granskade hur aboriginska barn omhändertagits och placerats i barnhem och fosterhem i vita familjer föreslog i sin rapport "Bringing them home" ett system för gottgörelse. De byggde på "the van Boven Principles", som var en guide för omfattningen av en gottgörelse.

En gottgörelse, eller upprättelse ska innehålla följande steg:
1. erkännande och ursäkt
2. garantier för att något inte ska upprepas
3. åtgärder för rehabilitering av offren
4. ekonomisk ersättning

I Vanvårdsutredning beskrev vi den här processen (SOU 2009:99, s.92.) Utredningen var av sina direktiv från regeringen förhindrad att lägga förslag om ersättning till offren, men den uppgiften tilldelades omedelbart Upprättelseutredningen som tillsattes som en direkt följd av vår rapport. Sedan har Kerstin Wigzell, som ledde Upprättelseutredningen, lämnat förslag om detta.

Torsdagen den 29 september kl. 14.30 inleds en presskonferens i Rosenbad där jag presenterar slutrapporten från Vanvårdsutredningen. Efter fem års utredande, intervuer med offer, studier av arkivmaterial och otaliga möten med berörda inom organisationer och myndigheter avslutas nu arbetet.

Det första steget i en upprättelseprocess togs egentligen när regeringen tillsatte Vanvårdsutredningen, fortsättningen kom när Upprättelseutredningen gavs uppdraget att ta fram förslag till olika åtgärder för upprättelse av de människor som utsattes för vanvård och övergrepp i samhällets vård. Nu väntar offren och Sverige på att regeringen ska tillkännage när ceremonin med ursäkt från landets högsta ledning ska hållas och om det blir någon symbolisk ersättning till offren för att understryka att det var samhället som gjorde fel, som inte skyddade dem som barn.

Jag hoppas för offrens del att vårt land lever upp till principer om humanitet och medmänsklighet och fullföljer en upprättelseprocess.





3 kommentarer:

  1. Göran, jag träffade dig i Göteborg, och fick berätta om min tid på barnhem i början av 80 talet..nu har jag läst på alla ställen att vi som är efter 1980 inte har räknats med för en ekonomisk kompensation utan vi står tydligen utanför,jag undrar mest bara om de kan vara sant att vi inte ska få vår upprättelse också.
    Många säger att de ska gälla ALLA men hur vågar jag lita på det? Min berättelse är inte mindre vidrig för att den skedde efter 1980,så de stämmer ju inte,var de förgäves att alla mina sår slets upp på nytt och fick mig att börja ställa alla dessa frågor som jag önskar jag kunnat slippa??

    Bara undrar
    //Annelie

    SvaraRadera
  2. I Vanvårdsutredningens uppdrag har det inte funnits dessa begränsningar. För vår del har begränsningen varit att ärendena ska vara så gamla att de är preskriberade, dvs inte kan överlämnas till åklagare.

    Men i regeringens direktiv till Upprättelseutredningen skrevs årtalen 1920-1980 in. Jag har aldrig sett någon motivering till det.

    Nu pågår överläggningar mellan regeringen och oppositionen och man får avvakta dessa för att få reda på vad som kan komma att gälla för alla som vanvårdats i samhällets regi.

    SvaraRadera
  3. Jag hoppas innerligt att denna konstiga begränsning tas bort,jag menar-mitt är ju också preskiberat.
    Hur ont det än har gjort så kan jag säga att jag, trots smärtan, är glad att ha kunnat bidra för att förbättra för andra barn/ungdomar idag-om det blir så. Hälsa Petra R som också var med vid intervjun.

    vänligen
    Annelie

    SvaraRadera